Senaste inläggen

Av eva johansson - 12 maj 2022 16:39

Måste fortsätta gå, sorgens kappa är svept över mina axlar...en mantel så tung trots sin osynlighet <3 mitt trauma jagar mig och är min skugga så länge jag lever.
Jag är samma jag men ändå förändrad, jag är inte stark och inte heller svag, jag är förkrossad och ändå hel, jag är ledsen men kan skratta, jag är olycklig och lycklig <3
Sorgen är vidrig och kärleken är underbar <3 sorg är kärlek över någon man inte kan ge sin kärlek till <3
Sorgen är fasansfull och skapat smärta i min kropp och själ.
Att fortsätta framåt utan ett av mina mirakel är tunga steg. <3
För mig Du Är, för All Tid min högt älskade son <3

Av eva johansson - 3 maj 2022 21:18

Att känna sån närhet att huden knottras över hela kroppen, inombords fylls man med värme och man är tvungen att kolla i backspegeln <3 man känner att man är inte ensam i bilen man har honom med sig. Sänker ljudet i radion, söker kontakt med baksätet och säger högt Eva, bara en galen kärring! Det är precis vad en del tycker som aldrig upplevt det, aldrig den djupa connection som mor och barn har. Jag är ledsen, sorgsen, frustrerad och upplever min värsta mardröm genom att förlorat honom. Men skulle aldrig önskat att jag aldrig fått honom bara för att slippa denna smärta. Vill inte vara utan, Du fattas mig varje andetag jag tar <3 Lillkillen <3
För All Tid I All Evighet <3

Av eva johansson - 30 april 2022 20:18

Vi har den friheten att tro på vad vi vill...min tro på liv och död och efterlivet matchar inte precis någon religion, jag har inte heller behovet av det.
Jag tror på andevärlden, jag tror på ett liv efter detta, jag tror på kontakt från andra sidan. Jag ber om tecken, inte varje dag att inte varje vecka men jag ber om tecken som gör att jag vet och de kommer. Inte direkt, kan ta någon dag...då jag ber om tecken är jag ledsen och ensam, så dyker de upp på nån dag då jag är mer samlad.
Jag pratar högt med honom, ofta i bilen...jag slår av ljudet på radion så han hör mig <3
Jag tror på att han kan ge mig tecken från andra sidan, jag tror att vi föds på nytt och vi föds på nytt i en ny kropp men i ett samhälle av kända själar ...det är då vi inte får med oss förmågan att komma ihåg tidigare liv.
Det är min tro, vi får tro på vad vi vill...jag når bra av att ha min tro och har inget önskemål att bli påverkad till något annat.
Vissa saker har jag bara vetat i livet, har inte kunnat förklara hur utan jag bara vet <3 saker som kommer att hända. Hur jag mådde den värsta natten i mitt liv...jag mådde så illa, sjukilla...men jag visste inte varför förrän på söndag em...I hate sundays! Jag vet att det finns en osynlig connection mellan förälder och barn <3 jag bara vet, för jag har upplevt den.
Jag vet att det finns en osynlig connection mellan syskon, där de på nått sätt kan känna av varandras mående...jag vet för jag har upplevt det <3

<3

Av eva johansson - 27 april 2022 15:58

Varit till läkaren idag, han tycker jag tänker och agerar klokt i min sorg...när jag sa att jag skall börja jobba till veckan, att jag måste göra det som är roligt. Min sorg går aldrig över, den är bestående så länge jag andas, så andas jag sorg. Men jag måste kunna glädjas åt saker och människor och de jag har i mitt liv förstår att jag ibland bara gråter. De händer att jag blir sittandes kvar i bilen när jag ska in och handla, men tårarna kom så jag måste låta svallvågen stanna av. Möts av blickar av människor som inte vet och inte har en susning om min sorg, en del vänder bort blicken men inte alla och inte jag <3 Detta är min verklighet, mitt liv och mitt sätt att hantera det är inte att sluta leva utan att lära mig leva med sorgen <3 att acceptera att en del dagar är ok, en del kvällar också men det är ok att inte vara ok.

Av eva johansson - 26 april 2022 08:09

Det syns inte utanpå hur det känns inuti, det är en ständig smärta, kroppen ställer tusen frågor, närminnet är inte vidare, jag får skriva ner sånt jag är rädd att glömma.

Jag går där i solen och möter människor, ingen förstår vad som försigår inne i mig    livet fortsätter trots att det stannat upp. Man stiger upp, duschar, äter, skiter...ingen vet vem de möter ändå känns det som om alla stirrar på mig, mamman som förlorat sitt älskade barn  

Det är så skrämmande vi är så många, det gör ont så jävla fucking ont! 

Ute är det vackert nu, denna tid brukar fylla mig med glädje och lycka vetskapen om att sommaren kommer, den allra härligaste årstiden.   Jag hoppas den blir varm och skön, det blir aldrig de samma igen....men jag hoppas att det blir så bra det kan bli. Saker som  känts viktiga tidigare har inte så stor betydels längre, annat är viktigare...att skapa minnen är viktigast med de människor jag älskar    

Snart dags för jobbet också, det skall bli skönt även om det även skapar den där panik känslan, men jag vet att min hjärna kommer att vara upptagen på dagarna. När hjärnan är upptagen håller den hjärat och själen bedövade, det behövs för att överleva. Jag vet att han går bredvid mig, fått många tecken på det men det betyder inte att jag kommer slippa min smärta, saknad, min frustration av att han inte är här fysiskt så vi kan prata "Deep talk" som han sa. Jo jag pratar med honom Deep talk, men får ju inte svar på det sätt jag hade önskat. 

Saknade är konstant, smärtan är fruktansvärd 



Av eva johansson - 24 april 2022 10:45

Dagarna går, tiden står still...vet inte om jag hatar söndag ...får en knut i magen av dem :(
Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till jobbet om en vecka, känslan gör mig både lättad och skapar panik. Jag vet att jag behöver göra det jag tycker är roligt och det är att jobba ..jag har ju toppen personer runt mig där, så förutsättningarna ser bra ut för ett lyckande <3
Skulle det inte fungera kan jag ju gå hem <3
Den gigantiska smärta jag känner kommer nog aldrig släppa, men det sägs att den går att leva med ..jag har ju inget val så måste hitta verktygen som gör det möjligt...min saknad och sorg är så jävla smärtsam!
För All Tid och För All Evighet Älskade och Saknad Min Lillkille <3

Av eva johansson - 21 april 2022 16:34

Den är konstant, som träningsvärk som aldrig upphör. Får ta hjälp för att kunna somna, sen vaknar man med en känsla av att man blivit överkörd av nått.. Saknaden är fruktansvärd och den är ständigt närvaranade, även om hjärnan försöker lura bort den stundvis. Ångesten bor stadigt i bröstet och verkar inte ha planer på att flytta ut....det kanske är så här det blir när man förlorar ett barn, vad vet jag har ju aldrig ens trott att det skall hända mig. 

Det värsta är att möta respektlöshet för min Lillkille, för mig och hans anhöriga. Jag har många fina människor runt omkring mig som finns för oss alla ni är helt underbara Mina Människor, mina barn, min kärlek, mina syskon och deras familjer, mina föräldrar, mina vänner mina fina vänner WOW till er alla   , men de som tror att man kan vräka ur sig våran situation på ett respektlöst sätt de är inte vatten värda. Som inte kan respektera min Lillkille inte var en socialmedieanhängare, som tror att man har rätt att göra honom till det när han inte kan välja det själv, det är så respektlöst.   Detaljer, filmer, texter osv som är skickat som privata meddelanden skall väl få stanna där om man har nått innaför pannbenet. Sen skall man anmäla mig för att jag ber att man skall respektera honom, vilken IDIOT!....jag svarde "Anmäl mig men förklara också varför jag kontaktat dig, så kanske någon annan kan förklara för dig att du är respektlös och elak"

Jag har först varit vänlig och bett snällt att respektera, blivit bemött av "Jag är oxå i sorg" Jo det vet jag och respekterar det, Men Du måste respekterar oss och min Lillkille. Det kan inte människan...Så idag hos min terapeut så sa hon att "Tyvärr Eva så finns det människor som inte har förmågan att visa respekt, som tror att allt skall delas på FB." ja så är det, De finns de som har behovet av att få uppmärksamhet även om det är pga någon annans tragedi, de är empatistörda.

Detta skriver jag inte för att detta hände mig....Det hände någon annan i december, då bad jag att vi i detta kontor har inte i uppgift att sprida detta vidare eller kontakta personens arbetsplats, det är inte vår sak utan chefens. Detta skall inte lämna rummet" Ändå skall ni veta så var någon bara tvungen att gå ut och ringa och skvallra om den familjens tragedi. Vad fan är det för fel på folk?

Jag har ju svårt att vara tyst, ger svar på tal...en del blir rädd att möta mig, jag är inte farlig men är du rädd för att bli ifrågasatt av att du på nått vis varit respektlös mot våran tragedi då vill du inte träffa på mig, det är då du gömmer dig...

Min smärta är livslång, den kommer att vara så länge jag andas, jag kommer att helt plötsligt gråta, jag kommer att skratta och jag kommer att våga visa min känslor även om jag är arg. Jag kommer att fortsätta mitt liv med mina människor och jag kommer att älska att leva, trots smärtan i min kropp.    


Av eva johansson - 11 april 2022 20:26

Vissa stunder känns verkligheten långt borta och vissa stunder äter den upp en...saknade är en smärta som inte går att beskriva. Att acceptera att detta är vad jag andas så länge jag lever får en att ångra sig att vilka bli riktigt gammal...trots att det är ens högsta önskan att få leva med sina människor, materiella saker har inget värde. Det kommer för All Tid i All Evighet ha ett hål som gör ont.
Jag går sönder, faller ...reser mig upp om och om igen flera gånger varje dygn.
Frågorna är många, svaren finns inte här och blir nog aldrig besvarade....<3
Finns nog inget svar som skulle ge mig acceptans att förstå denna fruktansvärda förlust <3
Aldrig skall jag sluta älska dig, sluta sakna dig, sluta tänka på dig, sluta prata med dig...Du finns där någonstans <3

Skapa flashcards