Snart födelsedag igen ..min älskade unge skulle fyllt 28 år, känsla av illmående sköljer över mig smärtan runt hjärtat gör sig påmind...tårarna bränner bakom ögonlocken och kroppen orkar ingenting, nedbäddad ett dygn nu varvar soffa och säng ...<3
Andra födelsedagen...jag har tagit semester den dagen tänkte det skulle räcka, men den sorgetunga kroppen och själen behövde vila <3
Det var kallt natten mot fredag den 8/12- 1995 när vi for till BB, men min guldklimp tog tid på sig och kom inte förrän 18.02 på den sena eftermiddan , han var en stadig kille på över 4kg <3 jag höll honom tryckt mot mig och la endast ner honom då jag åt. Min fina Lillkille <3 minnena är så tydliga, dina varma hårda kramar du gav som vuxen man känns fortfarande om jag blundar....Du är så saknad <3 Du sa alltid, Puss puss mamma älskar Dig <3

Fick en kommentar där det stod att jag kommer att finna glädje om jag tillåter mig....min sorg är tung, den är ruggig och den är min följeslagare så länge jag lever .
Men visst känner jag glädje oxå, lycklig över mina barn och barnbarn...Men förlusten jag har kan ingen förstå som inte själv har den förlusten av ett barn. Ett barn man haft i många år....väljer en väg man inte någonsin kan känna något bra med. Det är en sorg som är för Alltid förlusten har gett mig Aldrigheten.
Sorgen är inte enbart att han är borta, sorgen är allt han inte är delaktig med oss, allt han inte får uppleva...hans minne finns i varje steg jag tar...varje andetag....men jag skrattar oxå och kan berätta om honom med glädje över att ha fått uppleva honom.
Aldrig kommer min sorg bli lättare, men jag kommer att skratta och jag kan glädjas åt det som är bra...annars skulle jag inte vara kvar idag <3
Jag har fått en annan relation till döden, den är för alltid från denna dimension då den kommer...men i min tro ger den ett återseende om än inte i fysisk form. Jag är inte rädd för döden ...men jag vill leva och det innebär att leva med denna svarta kappa av sorg över mina axlar <3
Livet ger och livet tar....så fruktansvärt tufft men så enormt mycket kärlek är kvar..<3

Dagarna går blir till veckor, månader och år....snart min andra födelsedag utan ditt samtal <3
Saknaden är vidrig, i drömmar möts vi och när jag vaknar och du är borta vill jag somna om igen <3
Tiden ger oss ett avstånd i denna värld men krymper tiden för vårt återseende på andra sidan...för varje dag <3
För mig är du så levande, när jag ser på bilder av dig hör jag din röst och ser dina gester i mitt huvud.
Du är så levande att jag skulle kunna intala mig att du bara är bortrest...men varje cell i min kropp vet att du är borta <3
Smärtan går inte att trycka bort, den är konstant..ångesten och oron hålls på plats så gott det går....det bubblar över när jag är i trygghet, i min comfort zone med människor jag litar på.
De 559 dagarna som gått så har min comfort zone krympt och anstränger mig att hålla kontakt med de som ger mig mest trygghet <3
En överlevnadstaktik jag hittat som fungerar bra för mig <3
Ibland så när man är med trygghetspersoner så kan man tänja på gummibandet och utforska zoner utanför comfortzone ..det är en träning som inte går att stressa fram den måste finnas att vilja göras inom mig och den kräver att jag har någon av mina människor vid min sida <3
Jag saknar dig Mackan så fruktansvärt!

Det är en känsla av glapp, ett hålrum av mörker ..en avgrund...mittimellan sex människor ettan, tvåan, trean.......femman, sexan och sjuan.
Fyran är tiden som stannat ...<3 Min M4 <3
Bilderna som hemsöker mig är då jag fann honom..så vidriga, så tydliga ...flasbacks jagar i min hjärna...han hemsöker mina sinnen <3
Saknaden gör ont, alla varför smärtar...så jag saknar att höra hans glada röst i telefonen ..Tjena mammsen, vad gör du?
Hur överlever man...jag gör det dag för dag, men hur kan man fortsätta överleva....utan sitt barn ..<3
Jag är inte den första mamman med en så svår förlust och jag är inte den sista ... Jag överlever en dag till...<3

Jag såg en mamma idag på promenad med sin son, tror han var 6-7 år... flashback the lux slog mig ..promenader med Mackan när han var i den åldern, han låg alltid steget före, småspringandes.... klättrade upp i lyktstolpe efter lyktstolpe..<3
Han var inte still långa stunder mer uppe i luften klättrandes, hoppandes i backflip ...cyklandes på bakhjulet långa sträckor och testa varje hopp han stötte på.
En dag kom han hem alldeles blodig i ansiktet efter att han fallit med cykeln i ett gupp och landat på ansiktet...hjärnskakning och sjukhusvistelse.
Men han slutade aldrig klättra, hustak, träd och kranen inne i södra hamn...och säkert på så många fler ställen jag inte har en aning om.
Min Mackan var en glad kille, med glimten i ögat, busig men ändå blyg och han var rädd om dem han älskade lika mycket som vi var rädd om honom.
Man vet inte vad som händer den lilla pojken efter 20 år.....min Lillkille var full av liv, en härlig liten lintott <3 för alltid 26 <3
Saknad För Alltid, Älskad För Evigt<3

Storebror och lillasyster <3 Mackan var först av syskonen att hålla i Melina då hon föddes, hans kommentar var "Mamma hon ser ut som en docka, hon Är en docka!" Lillasyster satt ofta i Mackans famn då hon var liten <3
Älskade unge som jag saknar dig!

Dagarna går och blir till veckor..blir till månader...blir till år...smärtan avtar inte som folk påstår...att det kommer kännas bättre, lättare med tiden...
Nä fy jävlar vad tungt allt är, vad ont livet gör...vad stark känslan av meningslösheten är och vad salta mina tårar är <3
Ingen älskar dig som jag! Det sa jag vår sista deep talk kväll vi hade hos dig...16 dagar senare fanns du inte längre <3
Jag jagar drömmar, drömmar att förverkliga...drömmar att uppleva...drömmar som gör mig mer levande, som ger mig lusten att leva vidare här ...en del stunder så tror jag mina drömmar kommer bli verklighet...en del stunder tror jag de aldrig kommer att ske..<3
Om du var här hade du velat följa med mig på mina drömmars roadtrip...jag vet det <3
Min Lillkille, min mittemellan prins, mitt älskade barn så jag saknar dig!!!
Jag har fått så många dråpliga kommentarer ..att jag måste börja leva igen, att jag har ju iaf 6 barn kvar, det kommer kännas bättre, du lär dig leva med det ....:(
Nä jag har inte lärt mig leva med det...kommer aldrig göra det ..jag kämpar för att överleva varje fucking jävla dag !
Det är klart jag älskar mina barn som lever, mina barnbarn ...de och endast de är anledningen till att jag fortfarande är här <3

Gåvor kan se ut på olika sätt...jag fick en otrolig gåva, en vistelse på annan ort. En helt fantastisk miljö i ett väldigt hemtrevligt hem, kände mig på en gång välkommen trots att husfolket var på semester <3
En plats, ett lugn, trivsamt, trevligt och skönt<3
Även haft besök av mina människor här, det var så härligt att umgås på detta sätt spela spel, dricka nått glas vin, vattna blommor...Jo det trodde nog ingen om mig, för hos mig lever inte mer än två stackare ..att gå runt och ge dem vatten är terapeutiskt..så skall skaffa mig några egna tåliga växter :)
Dagarna går fort då man mår gott, nu har jag städat, tvättat undan, diskat och duschat så snart styr jag Forden hemåt <3 tankad med energi <3
Går en sista runda så jag inte glömt nått....packar ner Mackan <3 som självklart varit med mig i hjärta och tankar precis som Alltid <3

Det går inte att styra tankarna som söker sig till minnen av min älskade unge. Ikväll var det en serie som triggade igång dem....jag har svårt att se serier där människor förlorar sina anhöriga, jag snabbspolar eller väljer nått annat. Ikväll kom tankarna till min sons "sista" meddlanden till oss hans anhöriga....han gav oss två motton att ta med oss i efterlivet av honom och det första är "Glöm inte bort dem bakom dig, kompis" och det andra är "Inte ens över min döda kropp" Vad han vill ha sagt med det till oss är fritt för var och en av oss att tolka ...Jag är hopplös och försöker hitta något sorts svar i alla hans texter, någonstans så finns det där jag tror det eftersom han skriver det i ett meddelande till en vän...sök svaren i mina texter...  

Jag kommer aldrig att sakna honom mindre, jag kommer alltid att sakna honom massor min Älskade, älskade unge