Saknades smärta river sönder mig på insidan...får svårt att andas och tårarna rinner ner för mina kinder Aldrighetens svarta sorgekappa sluter sig över mina axlar Snart är det jul, du tyckte inte om att fira jul...men försökte ändå...när vi var inlagd på sjukhuset då du var 17 år och vi haft permission över dagen då var du ganska nöjd med onepicen du fick...nu är den min och jag har inte tvättar den...inte lagat hålet på knät heller Den julaftonskvällen spenderade vi på sjukhusets terapi och du försökte lära mig spela biljard, men fattade snabbt att jag var ett hopplöst fall ...vi målade gipstavlor och gick sen upp på ditt rum och somnade till en film.
Älskade älskade ungen min <3
Du gjorde tappra försök att få mig att se en hel film utan att somna, det blev som våra egna stunder på kvällarna när bushögen somnat.
Jag saknar dig, jag saknar dig min son Älskad för All Tid I All Evighet!

Det är så fel att Du är på andra sidan, det fanns så mycket kvar här...så mycket att prata om så mycket att göra, så många minnen att skapa. Du hade ju börjat lära mig laga vegansk mat, det var så många, många fler rätter vi skulle äta tillsammans <3
Det är så sjukt fel!!! Så fruktansvärt sorgligt..det är en katastrof för mig <3 saknaden och tomrummet du lämnar har sådan smärta så varje dag är en kamp att överleva. Känslan av meningslöshet samtidigt som så mycket fortfarande är meningsfullt är brutal <3
Jag har misslyckats att påbörja behandling för trauma och ptsd, den blev för komplicerad genom att vara online att utföra den i mitt hem känns hopplöst ...känns som om min tryggaste plats blir tung att vistas i ..<3 samtidigt är det här jag vill bryta ihop när jag inte orkar nått <3
På tisdag ett nytt försök hos min terapeut....håll tummarna att den ej blir avbokad...det börjar bli så längesen ...En dag i taget....<3 jag mäktar inte mer än så <3

Vi är så många kvar men livet är svårt ändå...saknaden är fruktansvärd och tomhetskänslan är mörk.
Inom mig en ständig gråt, en oro, en ångest över att aldrig mer krama dig, prata med dig, skjutsa dig, laga mat med dig, finnas för dig ...<3 att aldrig mer kunna ringa dig eller se ditt namn i min display att du ringer mig <3
Igår kände jag din närvaro när jag satte mig i bilen, jag sänkte volymen i radion så du skulle höra vad jag sa och så stannade på kyrkogården och tände ljus i lyktorna innan jobbet <3
Det är en så fridfull plats...men det är så fel att den är din <3 Du skulle ju finnas för mig när jag blir gammal....köra mig och handla, laga mat med mig och hjälpa mig med sånt jag inte klara av själv.
När vi ses igen så släpper jag inte taget om dig <3
Det är tungt nu älskade unge <3

Detta år har verkligen varit och är tufft, inget kommer någonsin bli som vanligt igen <3 det kommer förmodligen bli bättre än vad det är idag, men aldrig riktigt bra....<3
Min älskade unge var inte förtjust i att fira jul, men det är ändå sjukt jobbigt att fira jul nu...det är många år sedan vi firade tillsammans allihopa och jag tror inte att vi som är kvar kommer någonsin göra det <3 det behöver ju inte vara en högtid för att träffas <3
Mina tomtar har fått flytta in 13 dagar för tidigt ...mest bara för att jag skulle ta mig upp ur soffan och göra nått...har även lyckats laga middag och tvätta två maskiner och även hängt tvätten. En kort promenad till Coop har jag klämt in...varit väldigt aktiv idag ...Jo jag har gråtit...tänt ljus och pratat med min Lillkille jag tror han var här hos mig <3 Det är min tro, låt mig ha min tro den håller mig levandes <3
Jo jag har tackat ja till inbjudan att åka till min lillebror och Thereses familj på julafton...vill inte fira jul...men vill för barnens skull <3 att fara iväg på julafton och slippa förbereda nått känns lättaste vägen genom den dagen <3
Då kan jag även få krama om mina gamla föräldrar <3

Ingen ser min smärta, ingen kan förstå vad jag upplevt...att uppleva det absolut vansinniga, sjukaste, vidrigaste som finns gör att man blir så sjuk inom sig. Det syns inte utanpå ...förutom när ögonen är svullna av alla tårar, förutom när kroppen skakar och man vill bara skrika rakt ut för att lindra smärtan som äter och gnager inombords.
Jag jobbar, handlar, pratar, skrattar , träffar lite människor ibland så hur kan det vara möjligt att jag är sjuk? Det kan vara så svårt att förstå och jag vill verkligen inte behöva försvara mig! Förväntningar av mig att jag skall vara, bete mig som förr....det ökar min smärta och ökar risken för att jag total havererar....jag vill orka stiga upp på morgonen, jag vill orka gå till jobbet....rutiner är bra...även om jag håller mig till rutinerna så känner jag att jag sjunker...jag ser mig utanför mitt liv, som en betraktare.....jag ser hur jag försöker styra livet till det normala, till ungefär som det var i Före livet. Men jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte.... Det kommer ta tid att klara av att leva här i Efter livet, jag kommer få kämpa, Efter livet är det svåraste att leva <3 jag kommer inte ställa krav på att ni skall förstå, att ni skall klara av att vara i det med mig, jag har däremot inget val, mitt älskade barn valde detta till mig <3 jag vet att han inte ville att jag skulle bli så har fruktansvärt knäckt, så fruktansvärt ledsen, så fruktansvärt trasig...<3

Lägger mig tidigt och vaknar mitt i nätterna....trött och borde kunna somna om, känner inte stressen att klockan ringer på en timme eller två....det är den svarta, tunga sorgen som väcker mig oron och ångesten kryper inom mig <3 motivation till att genomföra behandlingen för traumat uteblir varje dag...det kanske är för tidigt...eller är det försent? ...Det funkar iallafall inte just nu...
Det kan vara av så många orsaker...som att det är 8 dagar kvar till Mackans födelsedag <3 kroppen skakar . .han ord ekar i mitt huvud...det är ganska precis ett år sedan han svarade på frågan om han var suicidal...han svarade ..Nej, jag skulle Aldrig göra så mot min mamma <3
Han visste att det skulle göra mig förkrossad, han visste att ingen Älskar honom som jag <3
Vi har gått igenom jobbiga saker, men aldrig någonsin har jag velat lämna hans sida <3 jag skulle aldrig gett upp <3 nu är det det så mycket smärta, så mycket tung sorg så mycket meningslöshet...
Jag vet jag har så mycket kvar så fantastiska människor som jag Älskar lika villkorslöst <3
Men detta svarta hål ...detta mörker inom mig är så fruktansvärt tungt ...det tar över större delen av mig, jag tvingar bort det så gott det går och släpper in ljuset och jag gör allt jag kan för att ljuset skall stanna kvar <3

Ett gossebarn föddes för 27 år sedan, ett gossebarn som firar sin första födelsedag i himlen. Det är så ofattbart galet så ingen kan förstå. När denna Gosse kom till oss, så landade han i så mycket kärlek han var Älskad från första stund av sin mor och sin far och sina äldre syskon, även övriga i hans släkt. Han hade alltid en plats i någons famn, han sov gärna i någons armar. Jag kommer ihåg en gång då han skulle fylla 7 år, vi var på en tillställning och han blev så trött hans pappa sa att "Kom du får somna i min famn" Gossen svarade "Nej, jag vill somna i mammas famn, det är mjukare" Han kom och la sig i min famn och somnade, älskade ungen min   Denna Gosse var en snabb lite busig pojk, han klättrade i ribbstolen på öpnna förskolan då han var sju månader, sprang när han var 9 månader och cyklade utan stödjul då han var 2,5 år. På promenader var han alltid steget före, han småsprang bredvid och klättrade upp i nästan varje lyktstolpe. Han klättrade på tak, längs stuprör och gjorde backflips från cykelbodataken. Man hade hjärtat i halsgropen mer än en gång....

Han hittade även på en hel del annat bus som inte var så bra eller som var så lagligt, konsekvenstänk var inte hans bästa sida. Han stod upp för sig själv, stod för det han ställde till med och in i det sista har han försökt gottgöra det han gjort fel eller galet.

Gossen hade ett stort hjärta, omtänksam, snäll och älskvärd hela människan! Aldrig någonsin under sitt liv, 9592 dagar har han kallt sin mamma eller pappa för fula saker. Han kan ha tänkt dem men aldrig uttalat dem <3

Han var klurig hade lösningar på det mesta, inte alltid så snygga lösningar men de fungerade och det var precis det han var ute efter. Fortfarande idag kan jag hitta en av hans lösningar han gjort...som jag inte hade en aning om <3      

Han älskade allt som hade motor och hög fart, så rädd man varit då han kört iväg med ett fordon, men det gick inte att stoppa honom.

Han ville skydda sina syskon och finnas för dem, han älskade dem och älskade att retas med dem. Han var givmild med varma, hårda kramar och kärleksfulla ord. Han avslutade alla samtal "Jag älskar dig mamma, puss, puss" Han är så fruktansvärt saknad och älskad för All Tid I All Evighet.

Han var och är limmet mittimellan, tre äldre och tre yngre och han kittar fast dem   

Du och jag min Älskade unge, du är Alltid vid min sida och jag saknar dig så jävla mycket   

Jag tänker en dag till..och det fungera nästan...jobbet är och har varit min livlina men bitar faller sönder ....mitt jobb är fantastiskt roligt...men av olika anledningar så har det blivit en stresstrigger och det känns så sorgligt för jag vet ju att det kan bli så att jag inte håller.
Min fasa är att bli sjukskriven för då hamnar jag djupare ..då blir det en svårare strid att ta sig upp ur sängen <3
Jag säger det igen...jag kan jobba alla dagar i veckan, men jag kan inte ha högre belastning..som det är idag är jag på gränsen jag klarar balansen men det viskas om att ytterligare en stressfaktor kan vara på ingång....<3