I höstas brakade jag igen .. det har hänt förr, men inte lika tokledsen har jag varit. Sökte hjälp ganska omgående och fick tid hos närpsykiatrin ... screeningar gjordes och det uteslöts att orsaken skulle vara någon underliggande diagnos.
Svaret blev Livet som påverkar mig, en hsp personlighet <3 och det är ju på gott och ont precis som allt annat livet bjuder på.
Om jag blickar tbk till då jag tvingades bli vuxen, när jag beslutade att behålla det barn som börjat växa i min 16 åriga kropp, så kan jag förstå att det brister till slut... <3 Ångrar absolut inte mitt barn på nått sätt och vis, min första riktigt stora kärlek <3
Det handlar inte om att ångra något heller, det handlar om att få förståelse för att det brister, att moderskeppet tar in för mycket..
Det är mer än 34 år sedan och inte många av er har fått överleva sånt jag överlevt.
Finns saker jag borde gjort annorlunda, men vi får sällan två chanser så inte lönt att gruva sig för det. Men det utesluter inte att man påverkas...
Mycket som påverkat är det som man omöjligt kan styra även om man verkligen försöker .. tex det som andra gör/gjort mot mig eller mina människor.
Försöker stötta mina där de har svårigheter och hur mycket jag än förespråkar LAB så brister jag ändå... man är ju bara människa ;)
Försöker stötta dem som stöttar sina människor ..för försök få sista brickan i domino stå upp när allt rasar..var den brickan för någon istället <3
Jag är lycklig, jag mår bra, jag är älskad och jag älskar <3
Jag brister ibland, men jag reser mig igen och kämpar för att aldrig sluta kämpa för dem jag älskar. Även en vuxen behöver sin mamma, låt mig få tillåta det <3