Jag testa ta min bearbetning ett steg längre men det funkade inte ....jag är inte där ännu ...det gör för ont att se det i skrift <3 det som är i mina tankar hela tiden ...min älskade Lillkille <3

Vare ny morgon är en seger av överlevnad samtidigt som det är en kamp för att överleva <3
Jag vet inte inte hur jag lyckas men på något mirakulöst sätt så tar jag mig framåt ... <3
Jag har klarat 220 dagar ...<3 saknaden är så hemskt ...så smärtsam så vidrig <3

Så trasig inom mig kämpar för överlevnad <3 blir riktigt irriterad när människor skall låtsas ha empati för min situation. Hur ser jag då att de låtsas ..Jo det är enkelt det lyser rakt igenom dem falskhet..jag låter det vara för det får inte ta min energi, den lilla jag har <3
Har sökt en förändring men den ligger på distans och så fick jag veta att det sker en öppning i en situation som är påfrestandet så jag kan lägga min förändring på paus, för det finns en chans att saker blir bättre ...men jag släpper inte min sökning, den har bara inte så bråttom just nu.
Jag kan låta mitt trauma och min sorg ha sin tid..<3
Öppningen som kommer ger mig luft, risken för att kvävas har minskat rejält <3
Tack Min Ängel<3<3<3

Jag behöver detta så mycket, har även anmält mig till kyrkan som startar upp för oss som förlorat i suicid <3 idag fick jag även tillbaka min medicin som läkaren ville plocka bort....ville att jag skulle ha en antihistamin medicin som kan fungera mot ångest och oro .. det funkar inte kan jag lova, min oro och ångest karvar i mig innifrån <3 jag har så ont i min kropp och den är så, så trött...jag kämpar för att hålla ihop så när jag kan släppa kampen och landat i min comfort zone så kraschar jag och somnar <3
Trycket över bröstet och den stickande känslan runt hjärtat sägs vara min stress och oro...händer att jag får ta djupa andetag för då lättar det lite...
Att jobba fungerar...jag behöver struktur och rutin och de två sakerna är A och O på min arbetsplats :)
Min näthinna spelar upp bilder från den 13e mars så snart jag sätter mig i bilen ..svåra permanenta bilder ...jag vill inte att tiden skall gå och jag vill inte att den står still...avståndet mellan oss ökar för varje sekund, det smärtar så jävligt ..Älskade, älskade unge Du fattas Mig <3 Jag är så trasig ...

Finns en kärlek som älskar villkorslöst och det är en moders kärlek till sina barn <3
Ikväll var tankarna tunga ...saknaden enorm och ändlös <3
Jag skulle göra vad som helst för att få återse min Lillkille, krama honom, lukta på honom på skratta med honom och lyssna på honom ...hans djupa funderingar om vår existens och allt som finns runtomkring den.
Att han är älskad trots övergången det vet han, jag säger det varje dag!
Har saknat honom, hans närhet så jag frågade honom om han märkt att jag bytt bil....så han inte åker omkring i polon <3

Min första födelsedag utan en grattishälsning från min Lillkille <3 jag brukar säga att vi firar inte för att vi blir gammla vi firar att vi lever <3
En trevlig födelsedag man kan tro jag fyllde jämt, hur trevligt allt än är så kräver det styrka och energi av mig så igår var jag helt slut...:(
Jag vet att det är mitt trauma som orsakar det och jag vet att jag klarar av dagar som har struktur och rutin bättre än fritid..jag vill ha kontrollen på mig själv så gott det går. Jag vill tillåta mig att bryta ihop och jag vill tillåta mig att klara av situationer. Den sista jag tänker på innan jag somnar och den första jag tänker på då jag vaknar <3
Saknaden är fysisk smärtsam, ångesten och oron är konstant och mer eller mindre hanterbar. Saknad och älskad för alltid i all evighet <3

Min sorg är fruktansvärd och jag vet jag ältar, i texter och i tal ibland...men jag måste för att hålla mig själv vid liv <3
Att följa mig och läsa allt jag skriver kan vara jobbigt och en del kan nog tycka att jag ältat klart ..men det är upp till mig att avgöra hur mycket jag vill skriva om min situation <3 jag skriver för min skull, mitt sätt att hantera denna avskyvärda händelse som kommer att förfölja mig resten av mitt liv <3
Mitt samtal hos min nya terapeut kändes bra, hon bekräftade mig och mina behov i min situation...jag behöver följa mitt innersta i vad jag orkar med...att träffa mina barn och barnbarn ger energi och kärlek <3
Vill vara här i min egen comfort zone, inte nödvändigtvis ensam, här kan man träffa mig om man mäktar med mig <3
Jag gör tappra försök utanför, planerar för nått skoj men efter en händelse för några månader sedan så tror jag att jag fortfarande är skadad av den.
Min terapeut försäkrade mig om att det kommer att förändras...det kommer att ta tid, men hon verkar övertygad om att det blir bättre och hon sa även att det får ta tid <3 jag kan inte stressa då kraschar jag med stor risk...
Att jag jobbar är tydligen helt otroligt, jag gråter inte på jobbet ...vid nått tillfälle har jag gått hem...jag svamlar inte lika mycket, att jobba med strukturen och rutinerna är än mer viktig...det behövs på jobbet och jag mår bättre av att det är så.
Visst skrattar jag fortfarande...fast kanske på ett mer sorgset sätt och det är nog det som tillhör mitt nya jag...Före är över, nu är jag bara Efter.

Idag äntligen får jag komma på bedömningssamtal på hälsocentralen, nu skall vi ta reda på vilken typ av samtal jag har behov av. Stödsamtal eller kbt...<3 min sorg är enorm och smärtan är oerhörd stark. Det sticker runt hjärtat och andetagen blir tyngre... saknaden är ruskig och jag vill bara hålla om honom hårt, hårt ..??????
Ingen kärlek är så stark som en mammas och ingen sorg är så svårt som en mammas som mist sitt barn, vidrig är sorgen när mamman mist sitt barn i suicid....vidrigt, äckligt, ofattbart overkligt...????