Det är ingen nedräkning till något jag längtar efter det är en räkning som ingen skall behöva göra. Det är så många dagar jag överlevt hittills   En överlevnad man inte önskar någon annan att kämpa, en överlevnad man önskar att människor iallafall respekterar....Jag har sorg, jag är inte min sorg och min sorg är min att blotta. Jag måste få välja när eftersom min sorg är min att hantera. Min sorg kommer jag att leva med och jag bär den varje steg jag tar, varje andetag så andas jag sorg, så kommer resten av mitt liv vara. Så när jag lyckas att skratta och ha kul, när min sorg tillåter mig en paus i mina tårar, mina panikattacker....När jag lyckas göra nått vanligt, nått normalt så låt mig. Ingen behöver påminna mig om min sorg, den är mer närvarande än det normala i livet, mer närvarande än skratt och glädje men det betyder inte att glädje och skratt inte har någon plats. Det har också sin plats, den är inte stor och inte närvarande varje dag, ibland väldigt avlägsen men den finns där. Låt mig då få vara med den, den stannar så korta stunder och jag behöver den för att fortsätta framåt. 

Jag har sorg, Jag är inte min sorg, Jag är Eva, mamma till 7 barn som jag Älskar För All Tid I All Evighet   

Andra veckan av fem är precis påbörjad ..festivaler varenda helg, men lusten och orken finns inte. Jag önskar jag orkade så jag hade trevliga minnen med mig in i vintermörkret men så blir det inte. Jag träffar mina närmaste, det är vad energin klarar av utan att braka. Om jag lyckas parera tankarna så räcker energin till lite mer, en promenad, dammsuga, tvätta eller en lunch ute. Det är skönt att vara hemma när jag så lätt hamnar i en krasch, min smärta är konstant min sorg är svart och tung och lämnar inte min kropp och själ även om jag glädjs åt något, även då jag skrattar, skojar och inte konstant gråter så är den där. Den har bosatt sig permanent och går inte att vräka, vi skall lära oss leva tillsammans, vi är ett team med fastanställning utan kollektivavtal, utan försäkring, utan regler...jag gråter, skrattar, skriker när jag känner att jag vill, måste eller behöver ..Jag är jag men ändå inte densamma längre...<3

Sorgen har mig i sitt fasta krepp, en del dagar i sorgens famn känns helt ok men nu är det mörkt, eländigt och hopplöst. Han söker mig i drömmar och det gör att jag bara vill sova och vänta på att han kommer till mig <3
Jag har ingen energi för något annat eller någon annan, saknaden är smärtsamt så jag gömmer mig i mitt mörker.
Urnsättningen närmar sig och jag vill backa tiden ...livet är verkligen vidrigt, riktigt vidrigt...
I mina drömmar är han verklig, hans röst är så tydlig, jag älskar honom För All Tid I All Evighet <3