Andra veckan av fem är precis påbörjad ..festivaler varenda helg, men lusten och orken finns inte. Jag önskar jag orkade så jag hade trevliga minnen med mig in i vintermörkret men så blir det inte. Jag träffar mina närmaste, det är vad energin klarar av utan att braka. Om jag lyckas parera tankarna så räcker energin till lite mer, en promenad, dammsuga, tvätta eller en lunch ute. Det är skönt att vara hemma när jag så lätt hamnar i en krasch, min smärta är konstant min sorg är svart och tung och lämnar inte min kropp och själ även om jag glädjs åt något, även då jag skrattar, skojar och inte konstant gråter så är den där. Den har bosatt sig permanent och går inte att vräka, vi skall lära oss leva tillsammans, vi är ett team med fastanställning utan kollektivavtal, utan försäkring, utan regler...jag gråter, skrattar, skriker när jag känner att jag vill, måste eller behöver ..Jag är jag men ändå inte densamma längre...<3