Svårt att andas normalt... kroppen värker, hjärtat hugger, inombords likar det en orkan som är omöjlig att stilla...men utanpå ses bara mina tårar som rinner nerför mina kinder...tar hjälp för att få somna, vaknar mellan 03-05 av oro och ångest o kroppen...vet att dagarna blir långa...<3
Mitt liv kan man tro är satt på paus, så är det inte. Mitt liv har tagit en annan vändning, min kropp kämpar för att överleva dag för dag...det är andra prioriteringar var första är att ens kliva upp ur sängen, att brottas med känslan att bara ligga kvar. Sen är det enda som är av betydelse mina barn och barnbarn <3 min övriga familj ..var inte jätte aktiv i att söka social samvaro i före livet, ingen skillnad på det i efterlivet förutom att sökandet det lilla som fanns har minskat med rejäl procent.
Men jag försöker..små steg, det kan bli ett steg framåt två tillbaka, snurra runt och ett steg fram igen...skingra tankarna när de är som jobbigast och påverkar hela mig, varenda cell i kroppen, det är inte lätt men nödvändigt för att inte fastna där i snurren <3
Ingen kan förstå som inte tvingats uppleva detta trauma, hoppas att färre och färre tvingas uppleva detta <3
Vad jag önskar jag också var en åskådare som inte förstod <3

Helt underbara dagar i Skottland, naturen storslagen, vacker och oemotståndlig <3
Tankat energier i hjärtat och själen <3 det gör tiden lättare även om sorgen hänger tungt inom mig <3 saknaden kommer aldrig sluta värka och den kommer att ge mig tunga och svåra stunder <3 det är jag medveten om...att livet är förändrat att jag ser saker från andra vinklar. Jobbet håller mig uppe utan jobbet skulle jag bli liggandes och inte ta mig till dessa möjligheter att tanka mitt hjärta och min själ. Isolerat mig på sätt och vis och på sätt och vis inte...det handlar om att vara i sällskap och miljöer jag är trygg i. Det handlar om mig, vad jag är bekväm med och det måste få göra det.
För att denna resa ens skulle bli av tog Moppan rodret, hon bara beslutad att nu blir det så här, det kunde hon eftersom hon visste hur hon skulle göra...vi var iväg, fantastiska vyer, vi susade fram i en bedårande liten bil. Snön,regn,solsken har bytt av varandra, mystiska platser och fina trevliga boenden. Det fanns ingen risk att vi skulle behöva blotta vår sorg för andra än oss själva <3 och vi hade Mackan med oss vi packade upp honom och vi packade ner honom ...vi kände hans närvaro inom oss <3

Det var nått jag fick höra, som sas i veckan till en av mina filurer...Att nu är det dags att rycka upp sig, hen hade också förlorat anhörig, haft en jobbig uppväxt och inte var hon deppig för det.
Jag blir riktigt jävligt förbannad också!
Vi jämför inte vår sorg, vår tragedi med någon, vi säger inte till någon att nu har du sörjt klart nu får du rycka upp dig och sluta svamla....
Jag blir ledsen, så fruktansvärt ledsen ..vi har inte tagit oss igenom alla jobbiga datum ännu ..det kommer bra dagar och det kommer sämre dagar för resten vårt liv.
Jag säger inte att vår sorg är tyngre eller svårare för att vi förlorat i suicid, men den är svårare att acceptera, den kräver ett annat sätt att hanteras ..att förlora någon i sjukdom eller olycka är lika tragiskt och smärtsamt, men man kan lära sig acceptera att man inget kunde göra, att man var maktlös.
Men suicid är svårt att acceptera, det ger oss även en skuldkänsla vi skall bära med oss...Varför, får liksom inget svar ...<3
Döm oss inte för att vi har svåra stunder i vår sorg, när vi blir dömda puttas vi in djupare in i vår isolering och vår väg från att överleva till att leva blir svårare. Låt vår sorg ta sin plats, bjud oss på glädje och skratt istället för att peka på hur vi skall hantera den <3 Den kommer aldrig släppa oss, den kommer vandra bredvid oss resten av våra liv, men den kommer att tillåta oss att skratta <3
Ingen kan kräva att vi måste göra saker, det vi måste göra är att lyssna på vår kropp vad orkar vi utsätta oss för ..för stort kan innebära en krasch, en krasch som kan vara väldigt länge ....det är små steg som gäller, man får även backa om behovet finns, sätta sig ner, andas och ta nya steg.
Det finns de som inte kan hantera vår sorg och våra behov, det får man acceptera ....väljer de inte bort en då får man välja bort dem <3
Vi är förändrade, våra behov av social samvaro är förändrad, våra behov av närhet kan ha förändrats till ett behov av närvaro...att känna att någon finns om man behöver ....utan krav <3
Det är tillåtet att sätta sig själv först. De som är dina personer de förstår det och de finns kvar för dig, ger dig närvaro även på distans ...de som inte är dina personer ställer krav på dig utifrån sina behov, krav du inte mäktar med.....<3 de förstår inte din situation, de förstår inte din förändring, de förstår inte att det inte går över....de förstår inte att du jobbar på att leva med det varje dag <3

Snart är vi där, jag och Moppan....i Skottland och i vänstertrafik :) fem veckor sedan hon sa till mig att nu är det bokat ..skönt att hon tog tag i det, för hur mycket jag än kände att jag vill inte vara här på årsdagen av Mackans bortgång så klarade jag inte av att boka nått.
Jag har ju varit väldigt off för att göra aktiviteter och det är min rädsla att krascha där jag inte är trygg ..det har ju hänt att personer utsatt mig för min sorg när jag inte varit beredd. När jag är beredd och pratar om den själv, då gråter jag oftast, ögonen fylls av tårar och man kan undra hur mycket en människa ska få gråta....men de stunderna kraschar jag inte, jag faller bara i diket...
Jag tycker om att prata om Mackan, även om tårarna kommer...<3
I Skottland skall vi åka runt, Moppan gör planen och vi kommer att skratta och gråta <3 Mackan tar jag med mig i hjärtat och i väskan <3
Min terapeut sa i veckan att hon aldrig mött någon så lösningsfokuserad i sin sorg...hon sa att hon tycker jag är klok som ser och känner mina behov och vad jag behöver och att jag ser positivt på att göra denna resa även om det finns en bromskloss i kroppen ..hon frågade Vad hade Mackan sagt om han var här...Jag svarade att han hade velat följa med <3
Älskad För All Tid I All Evighet<3