Svårt att andas normalt... kroppen värker, hjärtat hugger, inombords likar det en orkan som är omöjlig att stilla...men utanpå ses bara mina tårar som rinner nerför mina kinder...tar hjälp för att få somna, vaknar mellan 03-05 av oro och ångest o kroppen...vet att dagarna blir långa...<3
Mitt liv kan man tro är satt på paus, så är det inte. Mitt liv har tagit en annan vändning, min kropp kämpar för att överleva dag för dag...det är andra prioriteringar var första är att ens kliva upp ur sängen, att brottas med känslan att bara ligga kvar. Sen är det enda som är av betydelse mina barn och barnbarn <3 min övriga familj ..var inte jätte aktiv i att söka social samvaro i före livet, ingen skillnad på det i efterlivet förutom att sökandet det lilla som fanns har minskat med rejäl procent.
Men jag försöker..små steg, det kan bli ett steg framåt två tillbaka, snurra runt och ett steg fram igen...skingra tankarna när de är som jobbigast och påverkar hela mig, varenda cell i kroppen, det är inte lätt men nödvändigt för att inte fastna där i snurren <3
Ingen kan förstå som inte tvingats uppleva detta trauma, hoppas att färre och färre tvingas uppleva detta <3
Vad jag önskar jag också var en åskådare som inte förstod <3