Får höra det ofta att med tiden blir sorgen bättre...det påstår folk som inte förlorat sitt barn i självmord.....
Jag tror visst att sorg förändras om du förlorar en anhörig i sjukdom, ålderdom eller olycka nått du inte kunde påverka eller rädda.
Men jag förlorar min son varje dag, min sorg är outhärdlig...att förlora ett barn överhuvudtaget är något svårt att hantera, att förlora sitt barn som jag gjort är vidrigt och det enda man kan göra är att försöka överleva en dag till....ingen kan begripa som inte själv genomlider samma trauma hur svårt detta är. Det är så många stunder känslan av meningslöshet vill ta över ens hjärna, man får ta striden inom sig och övertyga att det är värt en dag till......jag vet att jag med min medicinering och min envishet att gå till jobbet är att skjuta det oundvikliga framför mig, den oundvikliga total kraschen....men jag gör det för jag tror det är det enda sättet att klara av den då den kommer....det är ingen garanti men tror oddsen är bättre...
Min älskade Lillkille jag saknar honom så...och just nu behöver jag honom så <3

Livet har inte tagit någon annan vändning...den tunga känslan av meningslöshet...varför låta ekorrhjulet snurra...dag ut och dag in...år efter år...vad är meningen med livet ..kämpa och strida...så är det fortfarande...
Ställer mig frågan vad har jag gjort för att allt skall vara så tufft.... Visst det finns alltid de som har det värre ..finns de som oxå känner sig ledsen och deprimerad... Men denna depression om man vill kalla det så är inget som går att bota .... Det gör mitt mående ganska väldigt dåligt ...jag försöker hålla mig ovanför vattenytan, försöker verkligen...visst sjunker man ner lite då och då men än så länge tar man sig upp ..
Jag vet att jag måste leva med detta men det är jävligt tufft...det är vidrigt och mörkt...