Fick en kommentar där det stod att jag kommer att finna glädje om jag tillåter mig....min sorg är tung, den är ruggig och den är min följeslagare så länge jag lever .
Men visst känner jag glädje oxå, lycklig över mina barn och barnbarn...Men förlusten jag har kan ingen förstå som inte själv har den förlusten av ett barn. Ett barn man haft i många år....väljer en väg man inte någonsin kan känna något bra med. Det är en sorg som är för Alltid förlusten har gett mig Aldrigheten.
Sorgen är inte enbart att han är borta, sorgen är allt han inte är delaktig med oss, allt han inte får uppleva...hans minne finns i varje steg jag tar...varje andetag....men jag skrattar oxå och kan berätta om honom med glädje över att ha fått uppleva honom.
Aldrig kommer min sorg bli lättare, men jag kommer att skratta och jag kan glädjas åt det som är bra...annars skulle jag inte vara kvar idag <3
Jag har fått en annan relation till döden, den är för alltid från denna dimension då den kommer...men i min tro ger den ett återseende om än inte i fysisk form. Jag är inte rädd för döden ...men jag vill leva och det innebär att leva med denna svarta kappa av sorg över mina axlar <3
Livet ger och livet tar....så fruktansvärt tufft men så enormt mycket kärlek är kvar..<3

Dagarna går blir till veckor, månader och år....snart min andra födelsedag utan ditt samtal <3
Saknaden är vidrig, i drömmar möts vi och när jag vaknar och du är borta vill jag somna om igen <3
Tiden ger oss ett avstånd i denna värld men krymper tiden för vårt återseende på andra sidan...för varje dag <3
För mig är du så levande, när jag ser på bilder av dig hör jag din röst och ser dina gester i mitt huvud.
Du är så levande att jag skulle kunna intala mig att du bara är bortrest...men varje cell i min kropp vet att du är borta <3
Smärtan går inte att trycka bort, den är konstant..ångesten och oron hålls på plats så gott det går....det bubblar över när jag är i trygghet, i min comfort zone med människor jag litar på.
De 559 dagarna som gått så har min comfort zone krympt och anstränger mig att hålla kontakt med de som ger mig mest trygghet <3
En överlevnadstaktik jag hittat som fungerar bra för mig <3
Ibland så när man är med trygghetspersoner så kan man tänja på gummibandet och utforska zoner utanför comfortzone ..det är en träning som inte går att stressa fram den måste finnas att vilja göras inom mig och den kräver att jag har någon av mina människor vid min sida <3
Jag saknar dig Mackan så fruktansvärt!