Fick en kommentar där det stod att jag kommer att finna glädje om jag tillåter mig....min sorg är tung, den är ruggig och den är min följeslagare så länge jag lever .
Men visst känner jag glädje oxå, lycklig över mina barn och barnbarn...Men förlusten jag har kan ingen förstå som inte själv har den förlusten av ett barn. Ett barn man haft i många år....väljer en väg man inte någonsin kan känna något bra med. Det är en sorg som är för Alltid förlusten har gett mig Aldrigheten.
Sorgen är inte enbart att han är borta, sorgen är allt han inte är delaktig med oss, allt han inte får uppleva...hans minne finns i varje steg jag tar...varje andetag....men jag skrattar oxå och kan berätta om honom med glädje över att ha fått uppleva honom.
Aldrig kommer min sorg bli lättare, men jag kommer att skratta och jag kan glädjas åt det som är bra...annars skulle jag inte vara kvar idag <3
Jag har fått en annan relation till döden, den är för alltid från denna dimension då den kommer...men i min tro ger den ett återseende om än inte i fysisk form. Jag är inte rädd för döden ...men jag vill leva och det innebär att leva med denna svarta kappa av sorg över mina axlar <3
Livet ger och livet tar....så fruktansvärt tufft men så enormt mycket kärlek är kvar..<3