Varit till Mackan idag, med jämna mellanrum är jag där. Det blir inte lättare kraschar varje gång <3 Det känns som om jag går genom helvetet...livet på jorden är ju bra och underbart, men så hemskt smärtsamt. Allt galet en människa kan uppleva här, all smärta som människan får genomlida...sorg, svält, krig och ond bråd död...kan detta vara nått annat än helvetet själv ...Vi skall prövas säger nån, för vad? Vi får inte mer än vi klarar av säger en annan...det är ju inte sant, en del får mer och andra åker räkmacka.
Den fysiska smärtan vi känner, den samarbetar med själen...det blir kanske inte smärtfritt när vi går vår övergång ....jag önskar Han var kvar här, jag hade mött alla demoner vid hans sida, jag hade slagits mot dem precis så som jag gör nu..jag vet att jag aldrig skulle gett upp <3
Min kärlek till mina barn är konstant, den är på riktig, den lämnar aldrig, inte någonsin. .den når in i evigheten <3
I All Tid I All Evighet <3

Livet ger och livet tar, nu bjuder livet på ännu en efterrätt. Ett vackert litet gossebarn har anlänt till oss, så underbart fantastiskt <3 Det ger så mycket lycka, men även sorg .. påminner om hur mycket min Lillkille går miste om <3 hur bra allt skulle kunna ha blivit, allt som låg framför som höll på att ordnas upp. Det gör ont :(
Glädjs över allt det vi får uppleva, man får glädjas mitt i sorgen....den kommer vara en del av mig, men skall inte få ta över mig. Jag behöver bara hitta verktygen att klara det, är glad att jag ändå överlever ännu ...<3

Vidrig känsla så smärtsam så in i helvete! Kärlek så enorm och fylld av förkrossan ...överlevnads taktik över det vanliga. Det är inte i vildmarken utan i efterlivet och det är den svåraste att uthärda.
Det finns inga ord till tröst det finns inget knep att hjälpa mig bära, bära denna livslånga fruktansvärda smärtan som bor i min kropp och själ.
En dag är jag full av energi och i ett ögonblick kan energin dräneras och jag kraschlandar där jag står. Jag söker min styrka hos honom, ber honom hjälpa mig framåt, hjälpa mig klara min dag, min kväll, min natt och mitt liv.
Gå bredvid mig och visa mig vägen <3
Jag söker ett svar på varför, det är som gåtor i tusen texter...jag gissar och ger mig svar jag kan hantera, svar jag klarar av att överleva med.
En dag i taget....jag måste lyssna på min kropp och på min själ vad vi kan göra och klara av...<3
Jag är inte den samme och blir inte den samme igen, det måste mitt jag acceptera och respektera <3

Lämnade en grupp där man stöttar varandra när man förlorat sitt barn...men den var alldeles för magstark för mig...de lägger ut bilder på sina avlidna barn, så galet och avskyvärt respektlöst i min värld. Jag passade verkligen inte in där....
Jag kan dela bilder på min son som han lever på, men har inte ens tagit ett foto på honom avliden med respekt för honom <3 han hade nog ogillat om vi hade den typ av bilder på honom och han hade tyckt vi var vidriga om vi delat dem på sociala medier....men det är vi och han, andra kan ha andra önskemål och det får man ha jag kan bara inte vara en del av det valet. För mig gör det ont i hjärtat...<3
Jag vill minnas min högt älskade son som han var då han levde, hur han skrattade, hur han kikade under kepsen, hur han klurade, hur han kramades, hans röst lät då han sa Älskar dig mamma, puss, puss <3 Han är så saknad och skall kommas ihåg levandes, det är det minnet som skall bevaras för All Tid I All Evighet <3 För mig är han min son <3

Sprickor i fasaden har det ju varit, sprickor som inte går att laga men som ändå hållit ihop ....tills fredag fm har det klarat sig hyfsat..vi skulle se en föreläsning om lågaffektivt bemötande men det blev fel och vi såg en föreläsning om psykisk ohälsa och suicid, där brast jag totalt...samlade mig en aning och fick stöd att uthärda resten av planeringsdagen.
Men vilken energi det slukar av en när man kraschar....jag åkte efter till urnrumnet tände ljus och lyssnade på min älskade unges röst <3
Resten av helgen fram till nu så har jag sovit, ätit och sovit...jag har klarat situationer rätt ok tidigare om jag varit förberedd, men så här galet och verkligen osmakligt kändes det så klarade jag det inte <3
Livet är vidrigt, smärtsamt och fruktansvärt jävligt samtidigt som det är bra på många sätt. Balansen behöver man inte lära sig förrän man upplevt nått vedervärdigt, traumatiskt vidrigt...nått man inte kan förstå hur man gör för att själv överleva...så är det nu jag lever inte, jag överlever bara <3