Alla sju är lika älskade, det bästa jag vet <3 min sorg är ju inte enbart min den är ju vår <3 vi har det jobbigt och tufft bitvis allihopa och saknade av vår mittemellan broder är fruktansvärd <3
Vi har varandra det är det som betyder mest, även om vi lever olika liv så finns vi där för varandra <3
Det mest vedervärdiga, det läskigaste, det vidrigaste och jävliga....ni vet det som aldrig händer oss ...det hände och vår värld brakade ihop..<3
Nu närmar det sig flera årsdagar som kommer att skaka om oss, få oss att må illa, få oss ledsna och förtvivlade...vi måste förbi dem det finns inget annat och min älskade Änglason kommer att guida oss det är min övertygelse <3
Han kommer i mina drömmar, alltid i mina tankar, för evigt djupt bevarad i mitt hjärta <3 tills den dagen vi ses igen....<3

Vi närmar oss 11 månader...då har det nästan gått ett år och jag är så totalt trasig <3 jag håller ihop..för jag måste, men jag är så fruktansvärt paj <3
Gråten kommer varje dag, smärtan i bröstet känns som en hjärtinfarkt och andningen blir ansträngd..ångest, oro och panik vandrar med mig, troget och vidrigt lojalt...
Årsdagen reser jag härifrån, den känslan är både skön och smärtsam ..men jag sviker honom inte, det skulle aldrig hända och jag bär honom med mig i mitt hjärta vart jag än befinner mig <3
För All Tid I All Evighet <3

I veckan fick jag en vision om förändring, min intuition är väldigt stark och jag har börjat lyssna till den för det har visat sig stämma så,så många gånger.
Blir spännande att se om min känsla hade rätt....
Man kan ju alltid drömma och hoppas...

Det sista året känns så overkligt jag är här men ändå inte, jag ser mitt liv på avstånd..befinner mig i en bubbla jag inte vill skall gå sönder...jag vet att det jag ser är verkligt, min kropp känner det men min hjärna och mitt hjärta vill inte se sanningen....
Mitt hjärta vill att han kommer in genom dörren, säger Tjena mamma vad gör du?

Men så blir det Aldrig.... Aldrigheten, den avskyvärda Aldrigheten...Fy fan

Jag har varit mamma i snart 38 år, sju fantastiska ungar, tre härliga barnbarn, en otrolig rikedom <3
Vi har förlorat en son, en bror, en morbror och det gör ont.
Att se att det är så många som gått förlorad runt honom är smärtsamt <3 de är så många som inte finns hos oss nu genom olycka, sjukdom och suicid.
Vi blir Överlevarna <3
Det krävs mod, tålamod, acceptans och tonvis med kärlek för att finnas för oss, för oss överlevare.
En överlevare som söker livet, livet som levdes i Förelivet. En överlevare vill välja livet, livet med sina personer, med glädje över att göra saker.
En överlevare kämpar varje dag och önskar att allt var enklare, överlevaren bär på smärta, sorg, ångest, oro, glädje, misslyckande, minnen.
Att vara följare på avstånd är lätt gissar jag, där kan man låtsas att allt är som förr, man lever inte nära överlevarens personlighetsförändring, som skett med anledning av det svåra traumat.
Följare av en överlevare har det också tufft, följaren måste acceptera överlevarna förändring ha tålamod och kärlek att ge.
Vi är inte vår sorg, vi har sorg men sorgen förändrar oss.
Vänner visade sig bara vara bekanta och bekanta visade sig vara vänner, det är när livet blir svårt som siluetterna blir tydliga om vem som är vad.
En kram, värdet av en kram, närvaro, värdet av närvaro även om det är i tystnad Underskatta aldrig det <3