Vi närmar oss 11 månader...då har det nästan gått ett år och jag är så totalt trasig <3 jag håller ihop..för jag måste, men jag är så fruktansvärt paj <3
Gråten kommer varje dag, smärtan i bröstet känns som en hjärtinfarkt och andningen blir ansträngd..ångest, oro och panik vandrar med mig, troget och vidrigt lojalt...
Årsdagen reser jag härifrån, den känslan är både skön och smärtsam ..men jag sviker honom inte, det skulle aldrig hända och jag bär honom med mig i mitt hjärta vart jag än befinner mig <3
För All Tid I All Evighet <3

I veckan fick jag en vision om förändring, min intuition är väldigt stark och jag har börjat lyssna till den för det har visat sig stämma så,så många gånger.
Blir spännande att se om min känsla hade rätt....
Man kan ju alltid drömma och hoppas...

Det sista året känns så overkligt jag är här men ändå inte, jag ser mitt liv på avstånd..befinner mig i en bubbla jag inte vill skall gå sönder...jag vet att det jag ser är verkligt, min kropp känner det men min hjärna och mitt hjärta vill inte se sanningen....
Mitt hjärta vill att han kommer in genom dörren, säger Tjena mamma vad gör du?

Men så blir det Aldrig.... Aldrigheten, den avskyvärda Aldrigheten...Fy fan