Pollen gör mig trött, sorgen sänker mig och otänkta kommentarer dränerar det lilla energi jag lyckats ha. Beklagar sorgen, men du har ju 6 barn kvar ! Jag kan vara en förstående person att människor inte vet vad de skall säga till någon i min situation....men hallå! Om du bara har ett barn som du förlorar är din sorg större och värre än min? Och om du har flera barn, vilket barn kan dö då som ger dig en lindrigare sorg eftersom du har fler?
Nästa gång jag får en så oförskämd kommentar skall jag fråga.
Visst man skall ha förstående för att människor inte vet vad de skall säga....men förståelse och respekt för min situation den är ju mer viktig ...det är ju jag som är trasig, oerhört trasig och otänkta ord kan sänka min tillvaro totalt <3
Vet ni inte vad ni skall säga, så stanna vid beklagar sorgen...tröstande ord existerar inte så gör inga tarvliga försök, tack !

Verkligheten kommer ikapp en och sänker en totalt, dränerar den lilla energi man har och man får ta i för att orka göra annat än sova. Trots all makt sorgen bär på så ger inte livets glädjeämnen upp och även om de får kämpa så får de in ljus i sprickorna på sorgens rullgardin.
Att det finns vissa måsten att ta tag i är bra och mindre bra beroende på hur mycket ljus som släppts in, skall kämpa för att inte få en total mörkläggning <3
Men ett helt öppet fönster mot livet är stängt <3
Jag har ett föreliv och ett efterliv

Livet har verkligen kontraster, den mörka sorg som är med mig varje andetag och planer för framtiden med familjemedlemmar. Körkort, studier, barn, flytta hemifrån, jobb osv ....man glädjs samtidigt som man sörjer djupt. Vissa stunder känns vidriga, overkliga och smärtsamma, nästa stund fylls du med glädje. Men glädjen har inte samma plats längre, den har inte parkeringstillstånd utan får köpa stunder och betalningen är mörkret. Det känns som de dealar sorgen och glädjen, sorgen har makten över mig glädjen köper in sig stundvis genom att ge mig djupare tid i sorgen. Resultatet blir att kämpa mer tillbaka för att ge glädjen plats när sorgen trycker på hårt <3 så återkommer glädjen och ber att få vara med, då backar sorgen om den får sjunka lite djupare ner i mörkret <3

Jag känner att jag hamnat i en konstig fas...kan prata om min Lillkille, berätta om när han var liten. Med stolthet och kärlek....men se på honom där går jag sönder i tusentals bitar <3
Kommer jag någonsin kunna lyssna på hans röst och se på alla filmsnuttar jag har med honom... Jag hoppas det ...visst kommer jag att gråta, men kanske även skratta ..och med värme minnas alla bra stunder, tokiga upptåg <3 Han vet iaf att jag älskar honom som ingen annan och det säger jag varje dag ännu.

Måste fortsätta gå, sorgens kappa är svept över mina axlar...en mantel så tung trots sin osynlighet <3 mitt trauma jagar mig och är min skugga så länge jag lever.
Jag är samma jag men ändå förändrad, jag är inte stark och inte heller svag, jag är förkrossad och ändå hel, jag är ledsen men kan skratta, jag är olycklig och lycklig <3
Sorgen är vidrig och kärleken är underbar <3 sorg är kärlek över någon man inte kan ge sin kärlek till <3
Sorgen är fasansfull och skapat smärta i min kropp och själ.
Att fortsätta framåt utan ett av mina mirakel är tunga steg. <3
För mig Du Är, för All Tid min högt älskade son <3

Att känna sån närhet att huden knottras över hela kroppen, inombords fylls man med värme och man är tvungen att kolla i backspegeln <3 man känner att man är inte ensam i bilen man har honom med sig. Sänker ljudet i radion, söker kontakt med baksätet och säger högt Eva, bara en galen kärring! Det är precis vad en del tycker som aldrig upplevt det, aldrig den djupa connection som mor och barn har. Jag är ledsen, sorgsen, frustrerad och upplever min värsta mardröm genom att förlorat honom. Men skulle aldrig önskat att jag aldrig fått honom bara för att slippa denna smärta. Vill inte vara utan, Du fattas mig varje andetag jag tar <3 Lillkillen <3
För All Tid I All Evighet <3