Jag känner att jag hamnat i en konstig fas...kan prata om min Lillkille, berätta om när han var liten. Med stolthet och kärlek....men se på honom där går jag sönder i tusentals bitar <3
Kommer jag någonsin kunna lyssna på hans röst och se på alla filmsnuttar jag har med honom... Jag hoppas det ...visst kommer jag att gråta, men kanske även skratta ..och med värme minnas alla bra stunder, tokiga upptåg <3 Han vet iaf att jag älskar honom som ingen annan och det säger jag varje dag ännu.