Detta hemska vidriga år lämnar jag snart bakom mig, men dess fruktansvärda smärtsamma sorg följer med mig in i det nya året...går vid min sida tills den dagen jag själv går över till andra sidan <3 Min terapeut säger att jag måste låta detta ta tid...vi pratar om hur jag hanterar sorgen...hon säger att hon tycker jag är en klok person..<3
Jag vet ju att detta har förändrat mig...att tro att jag någonsin blir som jag var är inte så hoppfullt..jag kommer att skratta, vara glad och känna lycka...men en del av mig kommer alltid gråta och vara så förtvivlad.
Jag isolerar mig mer än tidigare...kanske det lättar längre fram...kanske inte...
Läkaren som ringde och förnyade min medicin sa att Det sägs att tiden läker alla sår, men det är inte sant tiden läker inte alla sår. Detta kommer du få bära med dig resten av livet.... Ärlighet, skönt och smärtsamt...
Jag är fortfarande där, där jag inte vill leva men inte heller dö...allt gör så ont fysiskt och saknaden är smärtsam. Jag kan prata om honom med kärlek utan att gråta...även om det är svårt....tårarna tränger sig fram ut genom ögat, ner på kinden...näsan fylls av snor så jag får snyta mig ...
Bäddade rent i sängen...som var hälften fylld av snorpapper... Bäddat sängen med Mackans lakan , dem han hade den sista tiden ...<3
Jag går in i det nya året...avståndet mellan oss har ökat samtidigt som det minskar ...jag är inte längre rädd för att dö, jag vet ju att Mackan tar emot mig <3 Men jag vill inte dö...jag vill inte leva <3
Var inte rädd, men var rädd om er <3

När det absolut värsta tänkbara händer...man tappar hela sig själv, rasar ihop i tusentals bitar...det blir svårt att få ihop ..är det Då när man går igenom det som man blir starkare ?
När man då vet att man aldrig kommer igenom det vidrigaste som hänt utan det är nått man måste lära sig leva med, om man vill överleva...är det då man blir stark ..
Människor som tror sig veta, som säger inlärda fraser som Ensam är strak, Efter regn kommer solsken, En motgång bygger din styrka....
Jag säger bara Dra åt skogen!
Alla motgångar, alla prövningar gör oss inte starkare! Det gör oss trötta, det gör oss slut, det gör oss ledsna, de gör oss utmattade, det gör oss ensamma...!
Vi ger inte upp för att vi är vana att kämpa och kämpar tills vi faller ner död...vi kämpar inte vidare för att vi är starka, vi kämpar vidare för att vi måste överleva om vi vill leva <3
Människor som tror de förstår och vet...de har ingen jävla aning!

I natt vaknade jag av att någon satte sig på min sängkant, madrassen sjönk ner på ett ställe ..jag låg helt stilla och lyssnade, hjärtat slog några extra slag jag kände min Änglasons <3 närvaro, efter en liten stund så känner jag hur någon lämnar min sängkant och madrassen åker upp. Jag sätter mig upp i sängen och här i lägenheten är bara jag....<3
Detta skedde inte i en dröm, ..Älskad För All Tid I All Evighet<3

   Saknades smärta river sönder mig på insidan...får svårt att andas och tårarna rinner ner för mina kinder Aldrighetens svarta sorgekappa sluter sig över mina axlar Snart är det jul, du tyckte inte om att fira jul...men försökte ändå...när vi var inlagd på sjukhuset då du var 17 år och vi haft permission över dagen då var du ganska nöjd med onepicen du fick...nu är den min och jag har inte tvättar den...inte lagat hålet på knät heller Den julaftonskvällen spenderade vi på sjukhusets terapi och du försökte lära mig spela biljard, men fattade snabbt att jag var ett hopplöst fall ...vi målade gipstavlor och gick sen upp på ditt rum och somnade till en film.
Älskade älskade ungen min <3
Du gjorde tappra försök att få mig att se en hel film utan att somna, det blev som våra egna stunder på kvällarna när bushögen somnat.
Jag saknar dig, jag saknar dig min son Älskad för All Tid I All Evighet!

Det är så fel att Du är på andra sidan, det fanns så mycket kvar här...så mycket att prata om så mycket att göra, så många minnen att skapa. Du hade ju börjat lära mig laga vegansk mat, det var så många, många fler rätter vi skulle äta tillsammans <3
Det är så sjukt fel!!! Så fruktansvärt sorgligt..det är en katastrof för mig <3 saknaden och tomrummet du lämnar har sådan smärta så varje dag är en kamp att överleva. Känslan av meningslöshet samtidigt som så mycket fortfarande är meningsfullt är brutal <3
Jag har misslyckats att påbörja behandling för trauma och ptsd, den blev för komplicerad genom att vara online att utföra den i mitt hem känns hopplöst ...känns som om min tryggaste plats blir tung att vistas i ..<3 samtidigt är det här jag vill bryta ihop när jag inte orkar nått <3
På tisdag ett nytt försök hos min terapeut....håll tummarna att den ej blir avbokad...det börjar bli så längesen ...En dag i taget....<3 jag mäktar inte mer än så <3

Vi är så många kvar men livet är svårt ändå...saknaden är fruktansvärd och tomhetskänslan är mörk.
Inom mig en ständig gråt, en oro, en ångest över att aldrig mer krama dig, prata med dig, skjutsa dig, laga mat med dig, finnas för dig ...<3 att aldrig mer kunna ringa dig eller se ditt namn i min display att du ringer mig <3
Igår kände jag din närvaro när jag satte mig i bilen, jag sänkte volymen i radion så du skulle höra vad jag sa och så stannade på kyrkogården och tände ljus i lyktorna innan jobbet <3
Det är en så fridfull plats...men det är så fel att den är din <3 Du skulle ju finnas för mig när jag blir gammal....köra mig och handla, laga mat med mig och hjälpa mig med sånt jag inte klara av själv.
När vi ses igen så släpper jag inte taget om dig <3
Det är tungt nu älskade unge <3

Detta år har verkligen varit och är tufft, inget kommer någonsin bli som vanligt igen <3 det kommer förmodligen bli bättre än vad det är idag, men aldrig riktigt bra....<3
Min älskade unge var inte förtjust i att fira jul, men det är ändå sjukt jobbigt att fira jul nu...det är många år sedan vi firade tillsammans allihopa och jag tror inte att vi som är kvar kommer någonsin göra det <3 det behöver ju inte vara en högtid för att träffas <3
Mina tomtar har fått flytta in 13 dagar för tidigt ...mest bara för att jag skulle ta mig upp ur soffan och göra nått...har även lyckats laga middag och tvätta två maskiner och även hängt tvätten. En kort promenad till Coop har jag klämt in...varit väldigt aktiv idag ...Jo jag har gråtit...tänt ljus och pratat med min Lillkille jag tror han var här hos mig <3 Det är min tro, låt mig ha min tro den håller mig levandes <3
Jo jag har tackat ja till inbjudan att åka till min lillebror och Thereses familj på julafton...vill inte fira jul...men vill för barnens skull <3 att fara iväg på julafton och slippa förbereda nått känns lättaste vägen genom den dagen <3
Då kan jag även få krama om mina gamla föräldrar <3

Ingen ser min smärta, ingen kan förstå vad jag upplevt...att uppleva det absolut vansinniga, sjukaste, vidrigaste som finns gör att man blir så sjuk inom sig. Det syns inte utanpå ...förutom när ögonen är svullna av alla tårar, förutom när kroppen skakar och man vill bara skrika rakt ut för att lindra smärtan som äter och gnager inombords.
Jag jobbar, handlar, pratar, skrattar , träffar lite människor ibland så hur kan det vara möjligt att jag är sjuk? Det kan vara så svårt att förstå och jag vill verkligen inte behöva försvara mig! Förväntningar av mig att jag skall vara, bete mig som förr....det ökar min smärta och ökar risken för att jag total havererar....jag vill orka stiga upp på morgonen, jag vill orka gå till jobbet....rutiner är bra...även om jag håller mig till rutinerna så känner jag att jag sjunker...jag ser mig utanför mitt liv, som en betraktare.....jag ser hur jag försöker styra livet till det normala, till ungefär som det var i Före livet. Men jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte.... Det kommer ta tid att klara av att leva här i Efter livet, jag kommer få kämpa, Efter livet är det svåraste att leva <3 jag kommer inte ställa krav på att ni skall förstå, att ni skall klara av att vara i det med mig, jag har däremot inget val, mitt älskade barn valde detta till mig <3 jag vet att han inte ville att jag skulle bli så har fruktansvärt knäckt, så fruktansvärt ledsen, så fruktansvärt trasig...<3