Vi är så många kvar men livet är svårt ändå...saknaden är fruktansvärd och tomhetskänslan är mörk.
Inom mig en ständig gråt, en oro, en ångest över att aldrig mer krama dig, prata med dig, skjutsa dig, laga mat med dig, finnas för dig ...<3 att aldrig mer kunna ringa dig eller se ditt namn i min display att du ringer mig <3
Igår kände jag din närvaro när jag satte mig i bilen, jag sänkte volymen i radion så du skulle höra vad jag sa och så stannade på kyrkogården och tände ljus i lyktorna innan jobbet <3
Det är en så fridfull plats...men det är så fel att den är din <3 Du skulle ju finnas för mig när jag blir gammal....köra mig och handla, laga mat med mig och hjälpa mig med sånt jag inte klara av själv.
När vi ses igen så släpper jag inte taget om dig <3
Det är tungt nu älskade unge <3