Ingen ser min smärta, ingen kan förstå vad jag upplevt...att uppleva det absolut vansinniga, sjukaste, vidrigaste som finns gör att man blir så sjuk inom sig. Det syns inte utanpå ...förutom när ögonen är svullna av alla tårar, förutom när kroppen skakar och man vill bara skrika rakt ut för att lindra smärtan som äter och gnager inombords.
Jag jobbar, handlar, pratar, skrattar , träffar lite människor ibland så hur kan det vara möjligt att jag är sjuk? Det kan vara så svårt att förstå och jag vill verkligen inte behöva försvara mig! Förväntningar av mig att jag skall vara, bete mig som förr....det ökar min smärta och ökar risken för att jag total havererar....jag vill orka stiga upp på morgonen, jag vill orka gå till jobbet....rutiner är bra...även om jag håller mig till rutinerna så känner jag att jag sjunker...jag ser mig utanför mitt liv, som en betraktare.....jag ser hur jag försöker styra livet till det normala, till ungefär som det var i Före livet. Men jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte.... Det kommer ta tid att klara av att leva här i Efter livet, jag kommer få kämpa, Efter livet är det svåraste att leva <3 jag kommer inte ställa krav på att ni skall förstå, att ni skall klara av att vara i det med mig, jag har däremot inget val, mitt älskade barn valde detta till mig <3 jag vet att han inte ville att jag skulle bli så har fruktansvärt knäckt, så fruktansvärt ledsen, så fruktansvärt trasig...<3