Detta hemska vidriga år lämnar jag snart bakom mig, men dess fruktansvärda smärtsamma sorg följer med mig in i det nya året...går vid min sida tills den dagen jag själv går över till andra sidan <3 Min terapeut säger att jag måste låta detta ta tid...vi pratar om hur jag hanterar sorgen...hon säger att hon tycker jag är en klok person..<3
Jag vet ju att detta har förändrat mig...att tro att jag någonsin blir som jag var är inte så hoppfullt..jag kommer att skratta, vara glad och känna lycka...men en del av mig kommer alltid gråta och vara så förtvivlad.
Jag isolerar mig mer än tidigare...kanske det lättar längre fram...kanske inte...
Läkaren som ringde och förnyade min medicin sa att Det sägs att tiden läker alla sår, men det är inte sant tiden läker inte alla sår. Detta kommer du få bära med dig resten av livet.... Ärlighet, skönt och smärtsamt...
Jag är fortfarande där, där jag inte vill leva men inte heller dö...allt gör så ont fysiskt och saknaden är smärtsam. Jag kan prata om honom med kärlek utan att gråta...även om det är svårt....tårarna tränger sig fram ut genom ögat, ner på kinden...näsan fylls av snor så jag får snyta mig ...
Bäddade rent i sängen...som var hälften fylld av snorpapper... Bäddat sängen med Mackans lakan , dem han hade den sista tiden ...<3
Jag går in i det nya året...avståndet mellan oss har ökat samtidigt som det minskar ...jag är inte längre rädd för att dö, jag vet ju att Mackan tar emot mig <3 Men jag vill inte dö...jag vill inte leva <3
Var inte rädd, men var rädd om er <3