Min sorg är fruktansvärd och jag vet jag ältar, i texter och i tal ibland...men jag måste för att hålla mig själv vid liv <3
Att följa mig och läsa allt jag skriver kan vara jobbigt och en del kan nog tycka att jag ältat klart ..men det är upp till mig att avgöra hur mycket jag vill skriva om min situation <3 jag skriver för min skull, mitt sätt att hantera denna avskyvärda händelse som kommer att förfölja mig resten av mitt liv <3
Mitt samtal hos min nya terapeut kändes bra, hon bekräftade mig och mina behov i min situation...jag behöver följa mitt innersta i vad jag orkar med...att träffa mina barn och barnbarn ger energi och kärlek <3
Vill vara här i min egen comfort zone, inte nödvändigtvis ensam, här kan man träffa mig om man mäktar med mig <3
Jag gör tappra försök utanför, planerar för nått skoj men efter en händelse för några månader sedan så tror jag att jag fortfarande är skadad av den.
Min terapeut försäkrade mig om att det kommer att förändras...det kommer att ta tid, men hon verkar övertygad om att det blir bättre och hon sa även att det får ta tid <3 jag kan inte stressa då kraschar jag med stor risk...
Att jag jobbar är tydligen helt otroligt, jag gråter inte på jobbet ...vid nått tillfälle har jag gått hem...jag svamlar inte lika mycket, att jobba med strukturen och rutinerna är än mer viktig...det behövs på jobbet och jag mår bättre av att det är så.
Visst skrattar jag fortfarande...fast kanske på ett mer sorgset sätt och det är nog det som tillhör mitt nya jag...Före är över, nu är jag bara Efter.