Det värstaste, äckligaste, vidrigaste ...fy fan vad det är tufft ...jag väljer min ensamhet men aldrig trodde jag att jag skulle bli övergiven ..det är en sorg i sig, även om det är bäst så.
Det är inte lätt att hantera för en del jag trodde var mina personer, det är ännu svårare för mig. Jag upplever söndagen den 13/3-22 varje dag flera gånger...håller ihop, hittat strategier, kraschar här hemma i min trygghet.
Jag vet att jag aldrig får tillbaka min älskade unge men allt känns så overkligt, allt är så smärtsamt ..livet känns verkligen meningslöst samtidigt som det finns så mycket kvar att leva för.
Vad vore jag utan dem, mina människor <3
Vi har ju alla sorg, vi är ju alla överlevare....<3
Älska För All Tid I All Evighet <3