Alla har vi gränser för vad vi orkar med .. ibland känns det som om det fylls på och svämmar över och man håller sig knappt över ytan ...ändå överlever man gång på gång ..
Jag är välfylld vill jag lova... finns inte mycket utrymme kvar om det ens finns nått kvar.. minnet sviktar, enkla saker ..men det är just där man ser att det brister, när det enkla inte fungerar eller ens att man kommer ihåg..
Det finns gånger jag glömt var jag parkerat bilen, glömt lämna barn på dagis, glömt hämta barn, glömt vart jag är på väg ....
Då var tröttheten betydligt mer närvarande, nu är den inte där ännu men den känns igen ..
Skall jag skratta eller gråta ...? Ibland väljer jag att skratta ...trots att gråten är mer tömmande ..men med gråten kommer följdfrågor .. jag har lärt mig undvika dem

Det är mycket nu och jag vill räcka till Jag vill orka stötta, vill orka behålla lugnet.. det är en kamp mot tröttheten...
Att inte starta trots att startkortet trycker i handen ..signalen når inte fram och jag skratta .. för gråta passade inte in.

Jag läste någonstans att när du kan berätta din historia utan att gråta då är du på väg att helas ... jag är inte riktigt framme där ännu..
Kanske aldrig kommer dit .. trötthet och sorg, men för att jag ler är ingen garanti att jag inte gråter inombords <3