Saknar min pojke så det är sinnessjukt...nu har tiden passerat 6 månader, ett halvår...kan inte begripa för mig står tiden stilla den där kalla marsdagen när han lämnade mig och jag skrek ut min sorg.
Något hade hänt som aldrig skulle hända <3 han skulle ju finnas med mig till min sista dag <3 Här är jag nu...fast i en livslång sorg, han går bredvid mig jag vet jag känner honom. Känner honom men kan inte känna på honom, krama honom, så där hårt och länge som han kramade mig <3
Så jävla älskad trots galenskaper, skulle aldrig lämna hans sida, min älskade unge <3 Skulle finnas i glädje och i svårigheter för all tid!
För att orka bära denna mörka, tunga sorg behöver jag vara i min comfort zone, mitt hem, finnas nära mina barn ...jag blir aldrig den samme igen, livet är uppdelat i före och efter nu. Om jag bara visste vad bra livet var när vi var där före....jag hade då ingen aning om att jag skulle tvingas in i ett efter ): en mardröm i värsta slaget ..en mardröm man lever resten av livet i och det går inte att vakna upp <3