Nu har jag äntligen fått en tid hos en samtalsterapeut på hälsocentralen, ett första besök ett bedömningssamtal om vad jag behöver för typ av stöd. Jag befinner mig i ett mörker med ljusinslag med jämna mellanrum. Min kropp har som ett bedövat skal runt sig och alla ljud känns långt borta ...overkligheten...den är jag i, att min kille inte finns längre är sjukt overkligt jag vill bara skrika att det inte är sant. Långt där borta hörs en röst som är min egen att det vidriga är sant, rösten säger att du fann ju honom, du vet ju att det är sant. ..<3 Jag vill ha tillbaka min pojke ! Min goa kille med den hårda varma kramen, skämtsamma blicken, kluriga lösningar och jag vill höra han säga Älskar dig mammis <3 livet är så jävla tufft saknaden är horribel!