Min värld är omringad av människor med olika funktionsvariationer.. vackra, känslosamma, sköra och samtidigt på nått underligt sätt är de starka. De gör mig lycklig och ibland förtvivlad men kärleken är stor och aldrig saknad <3
När någon av dem når ett mål som hos normalstörda skulle vara nått de aldrig lägger märke till så blir det så stort för oss att det är värt att firas.
Jag försöker in i det längsta lyfta det positiva och kväva det negativa... jag tror att om jag tror på dem så blir allt bättre och deras självkänsla blir större. Jag vet ju att de kan och klara det mesta, kanske inte eller mest troligt inte på samma satt som de normalstörda.. men med rätt stöd, handledning så går det <3
Men visst blir jag trött och tappar mig själv ibland ...men jag kämpar mot det <3