Det går inte att styra tankarna som söker sig till minnen av min älskade unge. Ikväll var det en serie som triggade igång dem....jag har svårt att se serier där människor förlorar sina anhöriga, jag snabbspolar eller väljer nått annat. Ikväll kom tankarna till min sons "sista" meddlanden till oss hans anhöriga....han gav oss två motton att ta med oss i efterlivet av honom och det första är "Glöm inte bort dem bakom dig, kompis" och det andra är "Inte ens över min döda kropp" Vad han vill ha sagt med det till oss är fritt för var och en av oss att tolka ...Jag är hopplös och försöker hitta något sorts svar i alla hans texter, någonstans så finns det där jag tror det eftersom han skriver det i ett meddelande till en vän...sök svaren i mina texter...  

Jag kommer aldrig att sakna honom mindre, jag kommer alltid att sakna honom massor min Älskade, älskade unge     

Aldrig trodde jag det skulle hända oss...det fanns inte i denna värld, så djupa dalar och höga berg vi bestigit och jag trodde att vi klarat oss ...lite kantstötta men levandes...trodde jag...<3
Min Lillkille har oxå varit en lintott med glittrande ögon och spring i hela kroppen, bus och skratt och väldigt mycket kramar och vackra ord som Jag älskar dig mamma <3
Han fanns alltid för sina småsyskon, visste han att de blev ensamma för att jag var iväg så var han aldrig sen med att erbjuda sin närvaro till dem....trots att han ofta hade mycket med sig själv så var han så mån om dem <3
Han hade någon han kände här i Boden och hade förhört den personen om hen visste vilka hans småsyskon var, hen visste det och han höll den killen att de skötte sig och att ingen var dum på dem.
Det finns en incident för många år sedan då han ville hämnas en händelse, han fråga om han fick besöka idioten med basebollträ...nä sa jag , jag ville inte att han skulle sätta sig i dåligheter och jag trodde då att man kunde lite på rättsväsendet då jag gjorde en anmälan....det kan man inte, våra barn har inte mycket skydd. Helt jävla galet !
Nu saknar jag honom massor, min Mackan hade många kuliga tankar, vi kunde prata om det mesta och det är nått jag saknar fruktansvärt mycket.
Bad jag om hjälp satt det aldrig fast och många gånger hann jag inte be om hjälp så erbjöd han mig hjälp <3
De människor som min Mackan älskade var han oerhört rädd om och beskyddande...men kunde även vara ond mot dem som skadade honom eller hans människor.
Så saknad, så jävla saknas....ett år, 3 månader och 10 dagar ...så overkligt, så jävla overkligt. När jag lyssnar på hans röst och ser på honom i filmerna han skickat känns det mer som om vi inte träffats på länge....inte att han är borta...<3

Vi tror på olika saker och vi söker oss till olika saker i vår sorg, till kyrkan, till naturen, till alkoholen, till medium.....jag tror på andevärlden väldigt starkt det finns inget som kan övertyga mig att jag har fel. Känner av min son närhet och pratar med honom ..folk kan tro jag är knäpp, men jag har pratat med tre olika helt oberoende av varandra och ingen har vetat min identitet innan och de säger saker de inte skulle kunna veta ...
Det är min tröst att få dessa samtal och möten...det tar inte bort min smärta och torkar inte mina tårar men ger mig kraft att fortsätta framåt <3
Min sorg är fruktansvärd <3 men jag finner tröst i min tro, min tro att han finns i min närhet och en dag finns vi i samma värld<3

Den 12/2-2022 så frågade du mig var din vän Simons grav var, du hittade inte dit och jag svarade att vi kan åka tillsammans ...Simon och hans mamma Lena en vän till mig delar grav <3
Jag hämtade upp dig och vi åkte och tände ljus för dem, kvällen före berättade du för mig att han besöker dig och att även andra av dina vänner som lämnat denna värld besöker dig. Du och jag tror på samma sak där och du ville kunna bevisa att det är så ....det har du gjort, jag känner din närvaro ofta, älskade, älskade barn <3
En månad efter besöket på kyrkogården så lämnar du oss...det har nu gått 1 år, 2 månader och 21 dagar sen jag fann sig <3 sorgen och saknaden är inte annorlunda utan nästan värre...smärtan är grotesk... Älskar Dig Min Mackan För All Tid I All Evighet<3

Får höra det ofta att med tiden blir sorgen bättre...det påstår folk som inte förlorat sitt barn i självmord.....
Jag tror visst att sorg förändras om du förlorar en anhörig i sjukdom, ålderdom eller olycka nått du inte kunde påverka eller rädda.
Men jag förlorar min son varje dag, min sorg är outhärdlig...att förlora ett barn överhuvudtaget är något svårt att hantera, att förlora sitt barn som jag gjort är vidrigt och det enda man kan göra är att försöka överleva en dag till....ingen kan begripa som inte själv genomlider samma trauma hur svårt detta är. Det är så många stunder känslan av meningslöshet vill ta över ens hjärna, man får ta striden inom sig och övertyga att det är värt en dag till......jag vet att jag med min medicinering och min envishet att gå till jobbet är att skjuta det oundvikliga framför mig, den oundvikliga total kraschen....men jag gör det för jag tror det är det enda sättet att klara av den då den kommer....det är ingen garanti men tror oddsen är bättre...
Min älskade Lillkille jag saknar honom så...och just nu behöver jag honom så <3

Livet har inte tagit någon annan vändning...den tunga känslan av meningslöshet...varför låta ekorrhjulet snurra...dag ut och dag in...år efter år...vad är meningen med livet ..kämpa och strida...så är det fortfarande...
Ställer mig frågan vad har jag gjort för att allt skall vara så tufft.... Visst det finns alltid de som har det värre ..finns de som oxå känner sig ledsen och deprimerad... Men denna depression om man vill kalla det så är inget som går att bota .... Det gör mitt mående ganska väldigt dåligt ...jag försöker hålla mig ovanför vattenytan, försöker verkligen...visst sjunker man ner lite då och då men än så länge tar man sig upp ..
Jag vet att jag måste leva med detta men det är jävligt tufft...det är vidrigt och mörkt...

Om ni kunde ta en titt skulle ni bli förskräckta...så mycket röra, så mycket sorg, så mycket varför....ena stunden rör det ihop sig som värsta kaoset och nästa stund står de givakt för min klokhet som besitter så mycket kompetens som tar platsen.
Tankarna är alltid hos min Lillkille <3 saknaden är vidrig, smärtsam och galet fruktansvärd!
Men min hjärna vet att jag måste sortera, hålla undan en del kaos för att leva vidare...släpper jag så vet jag uppriktigt inte vad som sker. Dumma tankar som härjade för fullt för ett år sedan är nästan utplånade....för gott hoppas jag...om inte kaoset i hjärnan får övertaget...
Någon frågade mig hur många barn jag har, jag svarade sju barn, jag har sju barn en av dem är min ängel <3
Han är alltid bredvid mig, alltid vid min sida...<3 han är i djupt bevarad i mitt hjärta och själ ..min älskade Pojke <3

Det värstaste, äckligaste, vidrigaste ...fy fan vad det är tufft ...jag väljer min ensamhet men aldrig trodde jag att jag skulle bli övergiven ..det är en sorg i sig, även om det är bäst så.
Det är inte lätt att hantera för en del jag trodde var mina personer, det är ännu svårare för mig. Jag upplever söndagen den 13/3-22 varje dag flera gånger...håller ihop, hittat strategier, kraschar här hemma i min trygghet.
Jag vet att jag aldrig får tillbaka min älskade unge men allt känns så overkligt, allt är så smärtsamt ..livet känns verkligen meningslöst samtidigt som det finns så mycket kvar att leva för.
Vad vore jag utan dem, mina människor <3
Vi har ju alla sorg, vi är ju alla överlevare....<3
Älska För All Tid I All Evighet <3