Jo jag vet jag är skör....borde inte utsätta mig för prövningar som är uppenbart svåra ...men om man inte vet att det är en svår prövning man står framför förän man hamnar mitt i en .....
Min situation, mitt mående gör att jag går igång snabbare på det jag anser är helt galet crazy. Personer som nervärderar och förminskar människor...speciellt om det är pågrund av kön eller funktionshinder gör att jag går bananas :( även om det är ju en skämtsituation...för det finns en gyllene regel i mitt hem vilka gränser ett som ett skämt för töja.....
Mer bananas än tidigare. .innan jag blev så skadad som jag är <3 Jag tålde nog mer förr ...i mitt före liv. <3
Men om ni bara fick se min pojk när han står upp mot detta, mot killgänget som tyckte allt är en rolig shargon...ber om ursäkt och man ser och hur han är på riktigt, utan sitt crew..;) Om ni ser hur han lyfter inte från marken men i sin personlighet, som något mer än någon/något annat...hur han landar i den han är! Ber om ursäkt om han gjort någon illa och bedyrar att det inte upprepas....stort, väldigt stort... fruktansvärd stolt mamma av en älskvärd son <3
Om ni ser den bilden då förstår ni att jag orkar en dag till <3

Jag är ett väldigt skönt material, jag har även dåligt närminne. Anmälde mig till en studie på Karolinska där det fanns chans att få behandling via internet och telefon i 10 veckor OM man var kvalificerade...det finns inga tvivel om det, kvalade in hur lätt som helst ..det handlar om ptsd behandling. Denna pågår då i 10 veckor, jag behöver lägga ner 6 timmar i veckan på min behandling. Jag bör inte äta min medicin, men eftersom den får mig att sova så är det okej men helst inte...<3
Men den gör att jag kan sova vilket innebär att jag kan åka och jobba...än så länge...risken att den biten upphör är väldigt stor pga att vi sen efter semestern gått väldigt mycket kort om personal, nu sa chefen att han jobbar på det så för min egen skull hoppas jag att den kommer snart, hans lösning... arbetsbelastningen är högre vilket innebär stress, stresspåslag är inte bra, inte alls...jag har världens bästa jobb, jobbar gärna extra turer men klarar sämre högre belastning...då känner jag att jag måste gå innan jag total havererar.
Jag har stor insikt i hur jag ligger till och det är verkligen risigt, jag klarar inte en nivå högre stress <3 men pga att jag jobbar tror människor man är helt ok ..men jag är sjukt trasig <3
Om jag skall göra nått annat än jobb som slukar energi som krävs planering, vila och ändå kan det med stor sannolikhet vara så att jag backar. Framför mig den närmaste tiden är 18 års kalas, terapeuten, möten, middag med anledning av att jag jobbat 25 år och en AW med jobbet...det ser mörkt ut kan jag lova...<3 att genomföra allt på 8 dygn ...lutar åt att sålla...jag sover ju helst före 19 på kvällarna <3

Igår så var jag till kyrkan, det skulle vara en grupp för oss överlevare...det var bara jag och en till som anmält oss, den personen hade avbokat i sista stund så det blev ingen grupp...kanske längre fram
Jag har ju min terapeut på hälsocentralen men jag söker alla möjligheter att hålla mig vid liv <3
Jag jobbar vilket känns som livsviktigt, jag behöver rutinen, jobbar extra ibland det fungerar, men livrädd för stresspåslag för då vet jag inte vad som händer <3
Nu finns några datum inbokade med annat än jobb, nått är jobbrelaterade utbildning och nått är mer nöje. En känsla av oro finns där...samtidigt tänker jag att jag kanske behöver tvinga mig att genomföra detta ...jag kan ju alltid välja att gå därifrån om jag känner att jag inte håller ihop.
Idag jobbar jag eller så ligger jag på soffan eller sängen sover eller slumrar genom serier, får inte mycket utfört hemma heller utom det nödvändigaste ....så funderar om jag skall skriva ner en sak jag måste göra varje dag, det behöver inte vara nått stort men bara för att försöka bryta min tillvaro, hitta glädje igen .. Det kan vara för tidigt för även om jag vet vad som hänt så känns allt stundvis så overkligt. Det är skönt att sova sig bort ...<3
Att måsta bromsa stress som uppenbart är på väg är även det ett påslag, men jag gör det för att överleva, för att inte falla så djupt så det blir näst intill omöjligt att ta sig upp <3

Min situation är inte ovanlig vi är så många överlevare, ett skrämmande antal människor med en osynlig sorgekappa på våra axlar. Men bara för att den inte syns så betyder det inte att den inte finns. Den är tung, tuff att bära med sig och den lämnar oss aldrig.
En sorg man inte önskar någon annan att bära, det allra svartaste jag kan tänka mig ..<3 en sorg som förändrar resten av ens liv och lär en skratta och gråta samtidigt <3
Man träffar på människor som säger så konstiga saker om ens sorg, människor som blottar ens sorg i situationer man inte är förberedd i.
Människor som ser ens trauma som en nyhet och inte kan låta bli att ringa runt till all de känner eller berätta på stan till sina bekanta ...allt detta slår tillbaka på mig som kämpar att överleva dag för dag ...har även hört "Jag måste få berätta...."
Dessa personer skakar av sin pluppighet och fortsätter snacka ...de har ingen förståelse för människan i traumat, "Vaddå liksom, det måste gått över, hon jobbar ju"
Oförstående personer som man tydligen inte får kalla korkad, men som får sänka en med sin brist på empati. Jag kallar dem korkad ändå för de är korkade som tycker de har rättigheter att prata om mitt trauma och ber jag dem sluta gör jag fel, de är inte bara korkade de är elaka ...jag har ett öppet sår som de anser de kan strö salt i ...Att inte fatta att mitt jobb med rutiner och struktur som gör att jag pausar mina känslor mina tankar korta stunder gör att jag överlever....en dag till <3
Det gör att jag inte blir liggandes för att aldrig kunna resa mig...för den risken finns alltid...
Har haft några dagar då den risken varit mindre, den blir mindre beroende på vilka jag har runtomkring mig ...och det kommer fler av de dagarna, de dagarna bara blev och det känns tryggare...sen väljer jag fortfarande att undvika situationer och människor som anser att de har rätt att de bara måste ....
Jag blir lite socialt isolerad både av eget val men även pågrund av de som är korkade, de gör mig rädd, rädd att jag kraschar på fel ställe...jag kommer att krasch tusentals gånger men jag vill göra det i min egen comfort zone <3

Sorgen har sina klor i mig, stundvis borrar de in sig djupare och allting förlorar sin mening ...varför, varför, varför ...aldrig får jag nått svar! Jag försöker leva normalt, stiger upp på morgonen har mina rutiner ...kör till jobbet, jobbar och kör hem...i bilen hem tar orken slut att försöka, att låtsas att allt är normalt. Att allt är som det borde vara, att min Lillkille fanns kvar <3
Att fått ha ett barn till låns i 26 år och sen acceptera att han lämnat mig går inte att förstå, smärtan är så fruktansvärd den går inte att beskriva, saknaden är vidrig!
Jag ser honom framför mig levandes, glimten i ögat...jag hör hans röst i våra diskussioner om livet och allt möjligt ...hur kan han bara vara borta..min älskade Lillkille <3
När jag kommit mig hem så kraschar jag oftast, tårarna rinner och min kropp skakar....när min ångestattack ebbat ut så avleder jag min hjärna med serier och sömn, för att nästa morgon vakna och försöka leva normalt en dag till......
Jag har så mycket att försöka för, men smärtan av min förlust gör mig begränsad....jag orkar lite men långt ifrån vad jag önskar jag klara av...<3

I helgen döptes mitt barnbarn, vackra lilla Vidar, Mackan, Evert <3 så otroligt fint att ge honom min Ängels smeknamn. Min Mackan sa en gång "Jag heter inte smörgås" <3 jag har många roliga säg från honom och alla värmer så skönt, smärtan som är konstant är aldrigheten <3 I kyrkan när namnen sas så rusade sorg och smärta av saknas genom mig, men jag höll ihop...fokuserade på att få bilder på den fina lilla familjen som stod vid dopfunten <3 Mina högt älskade människor <3
Jag är som med hela tiden, men när jag tänker tillbaka så känns det som om jag inte riktigt är där. Så känns det med det mesta jag gör, jag är där men ändå inte ...<3
Jag tror min Mackan var med oss och jag tror han är malligt stolt över sin namne <3 och även stolt över att hans mamma höll ihop ...men en hand av mitt hjärta på mitt ben, min Ängel vid min sida, delar av mina människor runt mig så gick det <3

Jag testa ta min bearbetning ett steg längre men det funkade inte ....jag är inte där ännu ...det gör för ont att se det i skrift <3 det som är i mina tankar hela tiden ...min älskade Lillkille <3

Vare ny morgon är en seger av överlevnad samtidigt som det är en kamp för att överleva <3
Jag vet inte inte hur jag lyckas men på något mirakulöst sätt så tar jag mig framåt ... <3
Jag har klarat 220 dagar ...<3 saknaden är så hemskt ...så smärtsam så vidrig <3