Livet har verkligen kontraster, den mörka sorg som är med mig varje andetag och planer för framtiden med familjemedlemmar. Körkort, studier, barn, flytta hemifrån, jobb osv ....man glädjs samtidigt som man sörjer djupt. Vissa stunder känns vidriga, overkliga och smärtsamma, nästa stund fylls du med glädje. Men glädjen har inte samma plats längre, den har inte parkeringstillstånd utan får köpa stunder och betalningen är mörkret. Det känns som de dealar sorgen och glädjen, sorgen har makten över mig glädjen köper in sig stundvis genom att ge mig djupare tid i sorgen. Resultatet blir att kämpa mer tillbaka för att ge glädjen plats när sorgen trycker på hårt <3 så återkommer glädjen och ber att få vara med, då backar sorgen om den får sjunka lite djupare ner i mörkret <3

Jag känner att jag hamnat i en konstig fas...kan prata om min Lillkille, berätta om när han var liten. Med stolthet och kärlek....men se på honom där går jag sönder i tusentals bitar <3
Kommer jag någonsin kunna lyssna på hans röst och se på alla filmsnuttar jag har med honom... Jag hoppas det ...visst kommer jag att gråta, men kanske även skratta ..och med värme minnas alla bra stunder, tokiga upptåg <3 Han vet iaf att jag älskar honom som ingen annan och det säger jag varje dag ännu.

Måste fortsätta gå, sorgens kappa är svept över mina axlar...en mantel så tung trots sin osynlighet <3 mitt trauma jagar mig och är min skugga så länge jag lever.
Jag är samma jag men ändå förändrad, jag är inte stark och inte heller svag, jag är förkrossad och ändå hel, jag är ledsen men kan skratta, jag är olycklig och lycklig <3
Sorgen är vidrig och kärleken är underbar <3 sorg är kärlek över någon man inte kan ge sin kärlek till <3
Sorgen är fasansfull och skapat smärta i min kropp och själ.
Att fortsätta framåt utan ett av mina mirakel är tunga steg. <3
För mig Du Är, för All Tid min högt älskade son <3

Att känna sån närhet att huden knottras över hela kroppen, inombords fylls man med värme och man är tvungen att kolla i backspegeln <3 man känner att man är inte ensam i bilen man har honom med sig. Sänker ljudet i radion, söker kontakt med baksätet och säger högt Eva, bara en galen kärring! Det är precis vad en del tycker som aldrig upplevt det, aldrig den djupa connection som mor och barn har. Jag är ledsen, sorgsen, frustrerad och upplever min värsta mardröm genom att förlorat honom. Men skulle aldrig önskat att jag aldrig fått honom bara för att slippa denna smärta. Vill inte vara utan, Du fattas mig varje andetag jag tar <3 Lillkillen <3
För All Tid I All Evighet <3

Vi har den friheten att tro på vad vi vill...min tro på liv och död och efterlivet matchar inte precis någon religion, jag har inte heller behovet av det.
Jag tror på andevärlden, jag tror på ett liv efter detta, jag tror på kontakt från andra sidan. Jag ber om tecken, inte varje dag att inte varje vecka men jag ber om tecken som gör att jag vet och de kommer. Inte direkt, kan ta någon dag...då jag ber om tecken är jag ledsen och ensam, så dyker de upp på nån dag då jag är mer samlad.
Jag pratar högt med honom, ofta i bilen...jag slår av ljudet på radion så han hör mig <3
Jag tror på att han kan ge mig tecken från andra sidan, jag tror att vi föds på nytt och vi föds på nytt i en ny kropp men i ett samhälle av kända själar ...det är då vi inte får med oss förmågan att komma ihåg tidigare liv.
Det är min tro, vi får tro på vad vi vill...jag når bra av att ha min tro och har inget önskemål att bli påverkad till något annat.
Vissa saker har jag bara vetat i livet, har inte kunnat förklara hur utan jag bara vet <3 saker som kommer att hända. Hur jag mådde den värsta natten i mitt liv...jag mådde så illa, sjukilla...men jag visste inte varför förrän på söndag em...I hate sundays! Jag vet att det finns en osynlig connection mellan förälder och barn <3 jag bara vet, för jag har upplevt den.
Jag vet att det finns en osynlig connection mellan syskon, där de på nått sätt kan känna av varandras mående...jag vet för jag har upplevt det <3

Varit till läkaren idag, han tycker jag tänker och agerar klokt i min sorg...när jag sa att jag skall börja jobba till veckan, att jag måste göra det som är roligt. Min sorg går aldrig över, den är bestående så länge jag andas, så andas jag sorg. Men jag måste kunna glädjas åt saker och människor och de jag har i mitt liv förstår att jag ibland bara gråter. De händer att jag blir sittandes kvar i bilen när jag ska in och handla, men tårarna kom så jag måste låta svallvågen stanna av. Möts av blickar av människor som inte vet och inte har en susning om min sorg, en del vänder bort blicken men inte alla och inte jag <3 Detta är min verklighet, mitt liv och mitt sätt att hantera det är inte att sluta leva utan att lära mig leva med sorgen <3 att acceptera att en del dagar är ok, en del kvällar också men det är ok att inte vara ok.

Det syns inte utanpå hur det känns inuti, det är en ständig smärta, kroppen ställer tusen frågor, närminnet är inte vidare, jag får skriva ner sånt jag är rädd att glömma.

Jag går där i solen och möter människor, ingen förstår vad som försigår inne i mig    livet fortsätter trots att det stannat upp. Man stiger upp, duschar, äter, skiter...ingen vet vem de möter ändå känns det som om alla stirrar på mig, mamman som förlorat sitt älskade barn  

Det är så skrämmande vi är så många, det gör ont så jävla fucking ont! 

Ute är det vackert nu, denna tid brukar fylla mig med glädje och lycka vetskapen om att sommaren kommer, den allra härligaste årstiden.   Jag hoppas den blir varm och skön, det blir aldrig de samma igen....men jag hoppas att det blir så bra det kan bli. Saker som  känts viktiga tidigare har inte så stor betydels längre, annat är viktigare...att skapa minnen är viktigast med de människor jag älskar    

Snart dags för jobbet också, det skall bli skönt även om det även skapar den där panik känslan, men jag vet att min hjärna kommer att vara upptagen på dagarna. När hjärnan är upptagen håller den hjärat och själen bedövade, det behövs för att överleva. Jag vet att han går bredvid mig, fått många tecken på det men det betyder inte att jag kommer slippa min smärta, saknad, min frustration av att han inte är här fysiskt så vi kan prata "Deep talk" som han sa. Jo jag pratar med honom Deep talk, men får ju inte svar på det sätt jag hade önskat. 

Saknade är konstant, smärtan är fruktansvärd 

Dagarna går, tiden står still...vet inte om jag hatar söndag ...får en knut i magen av dem :(
Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till jobbet om en vecka, känslan gör mig både lättad och skapar panik. Jag vet att jag behöver göra det jag tycker är roligt och det är att jobba ..jag har ju toppen personer runt mig där, så förutsättningarna ser bra ut för ett lyckande <3
Skulle det inte fungera kan jag ju gå hem <3
Den gigantiska smärta jag känner kommer nog aldrig släppa, men det sägs att den går att leva med ..jag har ju inget val så måste hitta verktygen som gör det möjligt...min saknad och sorg är så jävla smärtsam!
För All Tid och För All Evighet Älskade och Saknad Min Lillkille <3