Den är konstant, som träningsvärk som aldrig upphör. Får ta hjälp för att kunna somna, sen vaknar man med en känsla av att man blivit överkörd av nått.. Saknaden är fruktansvärd och den är ständigt närvaranade, även om hjärnan försöker lura bort den stundvis. Ångesten bor stadigt i bröstet och verkar inte ha planer på att flytta ut....det kanske är så här det blir när man förlorar ett barn, vad vet jag har ju aldrig ens trott att det skall hända mig. 

Det värsta är att möta respektlöshet för min Lillkille, för mig och hans anhöriga. Jag har många fina människor runt omkring mig som finns för oss alla ni är helt underbara Mina Människor, mina barn, min kärlek, mina syskon och deras familjer, mina föräldrar, mina vänner mina fina vänner WOW till er alla   , men de som tror att man kan vräka ur sig våran situation på ett respektlöst sätt de är inte vatten värda. Som inte kan respektera min Lillkille inte var en socialmedieanhängare, som tror att man har rätt att göra honom till det när han inte kan välja det själv, det är så respektlöst.   Detaljer, filmer, texter osv som är skickat som privata meddelanden skall väl få stanna där om man har nått innaför pannbenet. Sen skall man anmäla mig för att jag ber att man skall respektera honom, vilken IDIOT!....jag svarde "Anmäl mig men förklara också varför jag kontaktat dig, så kanske någon annan kan förklara för dig att du är respektlös och elak"

Jag har först varit vänlig och bett snällt att respektera, blivit bemött av "Jag är oxå i sorg" Jo det vet jag och respekterar det, Men Du måste respekterar oss och min Lillkille. Det kan inte människan...Så idag hos min terapeut så sa hon att "Tyvärr Eva så finns det människor som inte har förmågan att visa respekt, som tror att allt skall delas på FB." ja så är det, De finns de som har behovet av att få uppmärksamhet även om det är pga någon annans tragedi, de är empatistörda.

Detta skriver jag inte för att detta hände mig....Det hände någon annan i december, då bad jag att vi i detta kontor har inte i uppgift att sprida detta vidare eller kontakta personens arbetsplats, det är inte vår sak utan chefens. Detta skall inte lämna rummet" Ändå skall ni veta så var någon bara tvungen att gå ut och ringa och skvallra om den familjens tragedi. Vad fan är det för fel på folk?

Jag har ju svårt att vara tyst, ger svar på tal...en del blir rädd att möta mig, jag är inte farlig men är du rädd för att bli ifrågasatt av att du på nått vis varit respektlös mot våran tragedi då vill du inte träffa på mig, det är då du gömmer dig...

Min smärta är livslång, den kommer att vara så länge jag andas, jag kommer att helt plötsligt gråta, jag kommer att skratta och jag kommer att våga visa min känslor även om jag är arg. Jag kommer att fortsätta mitt liv med mina människor och jag kommer att älska att leva, trots smärtan i min kropp.