Det syns inte utanpå hur det känns inuti, det är en ständig smärta, kroppen ställer tusen frågor, närminnet är inte vidare, jag får skriva ner sånt jag är rädd att glömma.

Jag går där i solen och möter människor, ingen förstår vad som försigår inne i mig    livet fortsätter trots att det stannat upp. Man stiger upp, duschar, äter, skiter...ingen vet vem de möter ändå känns det som om alla stirrar på mig, mamman som förlorat sitt älskade barn  

Det är så skrämmande vi är så många, det gör ont så jävla fucking ont! 

Ute är det vackert nu, denna tid brukar fylla mig med glädje och lycka vetskapen om att sommaren kommer, den allra härligaste årstiden.   Jag hoppas den blir varm och skön, det blir aldrig de samma igen....men jag hoppas att det blir så bra det kan bli. Saker som  känts viktiga tidigare har inte så stor betydels längre, annat är viktigare...att skapa minnen är viktigast med de människor jag älskar    

Snart dags för jobbet också, det skall bli skönt även om det även skapar den där panik känslan, men jag vet att min hjärna kommer att vara upptagen på dagarna. När hjärnan är upptagen håller den hjärat och själen bedövade, det behövs för att överleva. Jag vet att han går bredvid mig, fått många tecken på det men det betyder inte att jag kommer slippa min smärta, saknad, min frustration av att han inte är här fysiskt så vi kan prata "Deep talk" som han sa. Jo jag pratar med honom Deep talk, men får ju inte svar på det sätt jag hade önskat. 

Saknade är konstant, smärtan är fruktansvärd