Sorgen har sina klor i mig, stundvis borrar de in sig djupare och allting förlorar sin mening ...varför, varför, varför ...aldrig får jag nått svar! Jag försöker leva normalt, stiger upp på morgonen har mina rutiner ...kör till jobbet, jobbar och kör hem...i bilen hem tar orken slut att försöka, att låtsas att allt är normalt. Att allt är som det borde vara, att min Lillkille fanns kvar <3
Att fått ha ett barn till låns i 26 år och sen acceptera att han lämnat mig går inte att förstå, smärtan är så fruktansvärd den går inte att beskriva, saknaden är vidrig!
Jag ser honom framför mig levandes, glimten i ögat...jag hör hans röst i våra diskussioner om livet och allt möjligt ...hur kan han bara vara borta..min älskade Lillkille <3
När jag kommit mig hem så kraschar jag oftast, tårarna rinner och min kropp skakar....när min ångestattack ebbat ut så avleder jag min hjärna med serier och sömn, för att nästa morgon vakna och försöka leva normalt en dag till......
Jag har så mycket att försöka för, men smärtan av min förlust gör mig begränsad....jag orkar lite men långt ifrån vad jag önskar jag klara av...<3